Resan, januari 2010

Beskrivningen av min resa började här:

http://sten.kfib.org/Diverse/Resan/Resan.htm

Här är en snabblänk till februari:

http://sten.kfib.org/Diverse/Resan/Resan_02.htm

 

2010-01-02 – inte mycket nytt

2010-01-04 – fjärde besöket på vårdcentralen

2010-01-04 – första besöket på lungmedicin

2010-01-04 – samtal med min kompis ortopeden

2010-01-05 – lite hopp

2010-01-08 – andra besöket på lungmedicin – broncoskopi

2010-01-11 – chefläkaren ringer upp

2010-01-12 – kallelse till skelettscintegrafi

2010-01-13 – jö, jö judo?

2010-01-14 – ny benröntgen, tid bokad på ortopeden, nya kontakter

2010-01-15 – röntgen och ny tid på ortopeden

2010-01-18 – första besöket på ortopeden

2010-01-19 – CT skallen

2010-01-20 – första judoträningen

2010-01-21 – var det någon som sade att det räcker nu?

2010-01-22 – en händelserik vecka

2010-01-23 – fler läkarvänner

2010-01-24 – liten, liten risk för epilepsi

2010-01-25 – lite tröstande ord från ortopedläkaren

2010-01-26 – jag blir inlagd i samband med strålningsbehandlingen, nästa vecka

2010-01-27 – det finns bredband på sjukhuset

2010-01-28 – första cytostaticabehandlingen

2010-01-29 – lite om hur länge jag ska behandlas och så

2010-01-29 – första dagen efter behandlingen

2010-01-31 – ett par riktigt jobbiga nätter

2010-01-02 – inte mycket nytt

Har egentligen inte så mycket att berätta, men om du nu klickat på länken, så ska det väl finnas något åt dig som tack för din omtanke….

Det är som tidigare, men värken i benet tilltar. Det känns väl sådär… Jag är nog mer orolig för vad det kan vara än knölen i lungan. Hostan är nog lite jobbigare också. Om det beror på att jag varit ute, eller om det är annat vet jag inte. Jag känner också att min kondition är på väg ner. Jag har ju inte tränat som jag brukar och rör mig ytterst lite för att inte hosta precis hela tiden. Jag kan inte sova i sängen, då gör benet ont, men jag har en gör-go gammal fåtölj som jag kan luta bakåt och där sover jag jättebra. Vi hade två fåtöljer, tur att jag bara tog den ena till återvinningen. Den är ful, men väldigt bra att ha nu.

2010-01-04 – fjärde besöket på vårdcentralen

De ringde från vårdcentralen på morgonen. Jag fick prata med min husläkare. Röntgen visar på att det finns en metastas (dottersvulst) i anslutning till benet. Jag ska inte säga att jag är förvånad.

Jag pratade lite om vad som händer nu. Han säger att eftersom jag har flera tumörer kommer de att bilda ett team kring min vård med olika experter inom olika områden och sedan komma överens om den behandling som krävs. Troligen kommer själva behandlingen att göras på Onkologen (canceravdelningen). Han säger att de har väldigt bra resurser och kunskaper och gav mig rätt bra hopp. Han säger också att det är viktigt att hålla humöret uppe, det är viktigt för immunförsvaret. Det är också viktigt att träna så mycket det går. Så då får jag väl göra det.

2010-01-04 – första besöket på lungmedicin

På eftermiddagen var jag på lungmedicin – utredningsmottagningen. De ville först kolla lungfunktionen på olika sätt.

Först fick jag göra trapptestet. Vi började med att ta hissen ner till marknivån och sedan tog vi trappan upp till översta planet, vilket väl motsvarar ca fem våningar. Sköterskan var tröttare än jag när vi kom upp. ;-)

Sedan fick jag göra en spirometermätning. Min lungkapacitet låg på 79% av vad jag borde ha med min ålder, vikt och längd, med reservation för att mätmetoden nog har rätt stor spridning.

Därefter togs EKG. Guess what? Det var OK!

Sedan mättes blodtrycket. Det var lite högt. Konstigt efter trapptest och spirometertestet… Läkaren tog om det senare och då hade det sjunkit ca 10 procent till lite rimligare värden. Vi kom i alla fall överens om att hålla lite koll på det.

Självklart gjorde dom ett till lungröntgen.

Efter en stunds väntan så fick jag träffa läkaren, en riktigt vettig kvinnlig läkare. Det kändes bra från början och det var viktigt för mig denna gång. Jag frågade om hon fått mitt email, men det hade hon inte, men hon hade ändå faktiskt gått in och kollat att allt som hänt, så mitt email behövdes inte. Men jag fick återigen berätta min levnads historia – ja alltså svara på samma frågor en gång till, jag fick återigen försäkra att jag aldrig har rökt i hela mitt liv.

Jag fick se bilderna från de två lungröntgen som gjorts och vi kunde konstatera att tumören inte växt märkbart sedan förra röntgen, den 15e december, alltid någon tröst.

Hon blev däremot bekymrad över röntgenbilderna på lårbenet. De visade att förändringarna sitter i själva benet och inte i muskulaturen, som jag hela tiden trott. Det finns antagligen en försvagning, vilket innebär risk för fraktur. Jag ska alltså vara mycket försiktig med benet och absolut inte träna judo. (Mer om det senare.)

Eftersom det finns något i benet som troligen är en metastas, så är det troligt att tumören i lungan är elakartad (malign). Det var ett svar som jag fick tjata lite innan jag fick. (Då blir ju chocken mindre senare…)

Nu bad hon mig gå ut till undersköterskan och ta lite prover, visst är det härligt när det sticker till i armvecket? Medan vi tog proverna och snackade lite skit gick läkaren iväg och pratade med överläkaren, eftersom metastasen i lårbenet var ny för henne.

Ganska snart fick jag prata med läkaren igen. De ska göra en s.k. scintegrafi, man får ta in någon radioaktiv isotop, som sätter sig i aktiva delar, dvs i tumörer. Sedan skannar man hela kroppen med en kamera som mäter denna radioaktivitet. På så sätt kan man se om det finns fler metastaser. Hon frågade om jag hade huvudvärk och det har jag ju och då gjorde hon en del tester på plats: reflexer, ögonrörelser, armrörelser. Det visade inget konstigt, men hon vill ändå att vi gör en datortomografi på skallen.

Dessa tester ska göras med det snaraste, jag kommer att få kallelser. Men först ska en broncoskopi göras på fredag (8e januari). De går ner med en slang genom näsan eller munnen (jag kommer att vara bedövad med morfin) ner i lungan och de kommer bland annat att ta ett cellprov och kolla vad det är för en sorts tumör och först då kan man bestämma vilken behandling som ska göras. Tyvärr tar provsvaret ca två veckor och det är ju ganska surt att vänta lika länge till innan man vet någonting alls… En tröst är att hon trodde att de andra testerna kan göras under tiden vi väntar, så att inte allt sker i en lång utdragen serie. Vi får väl hoppas att det blir så…

2010-01-04 – samtal med min kompis ortopeden

Jag blev lite skraj, när tumören sitter i själva benet. En muskulär tumör kan man ju plocka bort, det känns inte lika lätt att karva bort själva benet. Så när jag kom hem ringde jag upp min gode judovän som jobbat som ortoped i många år. Han hade ingen aning om att jag var sjuk, så jag fick berätta ett sammandrag av ovanstående, innan jag kom till bentumören. Han blev rätt tyst först, men han är ju läkare, så han har ju sett och hört en del. Jag bad honom kolla bilderna på mitt ben på jobbet imorgon och berätta vad han såg. Han frågade vad jag hade sett på bilderna. Jag berättade att på ett ca 3 cm lång bit finns en förändring som på djupaste stället går in ca en tredjedel av benets tjocklek. ”Det där skulle jag vilja operera det första av allt!” Han vill gå in och sätta in en skena över den angripna biten, så att det finns en förstärkning. Häpp! Det är ju precis vad man vill höra. ”Det är ju bättre att det görs innan, än att du kommer in på Akuten och dom måste göra det i alla fall.” Jag frågade lite om läkning efter en sådan operation, immunförsvar och cellgifter. Jag minns inte ordalydelsen i hans svar, men det är i alla fall ingen bra kombination…

Sedan frågade jag lite om hur rädd jag ska vara om benet. Kan jag t.ex. gå i trappor. Ja det tyckte han. Jag berättade att jag har ett par kryckor hemma efter något barns alltför vilda framfart. Han bad mig ställa in kryckorna efter min längd och använda dom. Jag ställde in dom, vi får väl se om jag orkar använda dom.

Och så var det visst husläkaren på vårdcentralen som sade att jag skulle träna. Ja hej och hå…

2010-01-05 – lite hopp

Idag ringde min judovän. Han har kollat röntgenbilderna på jobbet. Jag kan uppenbarligen inte läsa sådana bilder alls. Det jag sade lyckades skrämma upp både mig och honom igår kväll. När han tittade på bilderna idag fick han en helt annan uppfattning. Det är ingen jätterisk för fraktur. Jag ska nog inte träna judo och jag bör inte falla omkull, men normala rörelser är ingen fara. Det sitter en knöl inne i benmärgen och den är tydligen helt ofarlig, men får naturligtvis inte tillåtas växa. Dessutom finns det något i benvävnaden och den försvagar benet en del, men inte alls så alarmerande som vi trodde igår. På sikt kanske man vill förstärka med en märgspik, men det är ingen brådska med det. Jag frågade honom om det finns en risk att det som finns i benet inte är behandlingsbart. ”Inte alls.” kom svaret väldigt snabbt och det känns väldigt bra. Då vet jag att jag kan komma tillbaka till judon igen och det känns väldigt viktigt för mig. Det är en viktig del av mitt liv.

Det känns som jag kommer att sova bättre än på länge inatt.

2010-01-08 – andra besöket på lungmedicin – broncoskopi

Nu är det 2010-01-09. Det gick inget bra att skriva igår, jag var alldeles för groggy. Detta var verkligen en heldagsövning. Var inne på receptionen och fixade ett högkostnads-frikort, så jag behöver nu inte betala för resten av behandlingarna fram till 10-11-10. (Se där ett datum-palindrom.)

Jag fick en plastkanyl i armen och ett stick i låret (lugnande medel). Sedan fick jag inhalera lungutvidgande och smärtstillande medel. Det kändes som hos tandläkaren ungefär, känseln i munnen försvann mer och mer. Jag blev dåsigare och dåsigare. Strax innan jag flyttade över till undersökningsbritsen fick jag en dos i armen. Jag minns att jag flyttade över mig själv och att jag fick en vansinnig hostattack, när de skulle föra ner instrumentet, men absolut inget annat. Jag vaknade framåt tolv, då fick jag ett par mackor, juice och vatten. Smakade riktigt bra. Vid tretiden fick jag åka hem. Jag var groggy som tusan, men om jag rörde mig försiktigt kunde jag undvika att kräkas.

Två personer ringde under eftermiddagen/kvällen, men jag sade nog konstiga saker, för jag har väldigt dimmiga minnen från hela dygnet. Vid ett tillfälle försökte jag kanske äta något, men blev illamående och gick till toaletten. Jag klarade än en gång att inte kräkas, men kände att det var skönt att inte vara långt från toaletten, så jag lade mig där. Äfflans vad hårt det är att sova på toalettgolvet. När Elsbeth upptäckte mig fick jag en kudde.

Jag är fortfarande trött och en aning yr, men jag har nog också en förkylning ovanpå allt och det påverkar nog.

Jag fick en kallelse från röntgenavdelningen. CT (datortomgrafi) av huvudet ska göras den 19e januari.

2010-01-11 – chefläkaren ringer upp

En av mina vänner som läser om min ”resa” blev upprörd över hanteringen på akuten och frågade om hon fick tala med sin granne som är chefläkare på US. Det sade jag att hon gärna fick göra. Idag ringde denne chefläkare upp. Vi pratade en stund och han bad att få mitt personnummer, så han kunde kolla i min journal. Han tyckte att bemötandet på akuten var ”anmärkningsvärt” och beklagade det. Han ska kolla upp det lite mer och återkomma till mig. Däremot tyckte han inte att väntetiden – tre veckor – från upptäckt tumör till undersökning av densamma var mycket att säga om med tanke på helgerna. Nåja, nu har jag i alla fall ett namn att ”vifta” med om jag känner att det sker för lite.

2010-01-12 – kallelse till skelettscintegrafi

Idag kom kallelsen till den andra undersökningen som lungdoktorn talade om. Hon lyckades hålla sitt löfte att dessa undersökningar görs parallellt med att vävnadsprovet undersöks, för scintegrafin ska ske den 21a januari. Får komma ihåg att tacka henne för det när jag träffar henne nästa gång.

2010-01-13 – jö, jö judo?

Jag fick mer ont i benet och känner även av det andra benet, så jag kontaktade min kompis ortopeden. Han tyckte att jag nog borde röntga benen igen och tyckte att jag borde kontakta min läkare på lungmedicin så att hon kan skriva en remiss.

När jag ändå hade honom på tråden frågade jag hur allvarliga skadorna är. Efter att alla behandlingar är klara, kan benet växa ihop, så att jag någonsin kommer att kunna träna judo igen? Han svarade att det ska jag nog inte räkna med. Så ajöss med en av de viktigaste delarna av mitt liv. Det var ingen rolig nyhet – alls.

2010-01-14 – ny benröntgen, tid bokad på ortopeden, nya kontakter

Imorse ringde jag upp lungavdelningen och bad dem be läkaren mig. Hon ringde och jag sade som det var att eftersom smärtorna i benen tilltagit kändes det angeläget att ta reda på hur snabbt det växer. Det har inte tagits någon bild på tre veckor och värken tilltar. Det är kanske bråttom? Hon ville först inte göra det, hon är ju inte ortoped och kan ju inte tolka bilderna, men det kan min kompis, sade jag. Jag berättade att han är välkänd på ortopeden i Linköping även om han inte längre tjänstgör just där. Till sist gick hon och pratade med överläkaren och dom bestämde att jag ska röntgas akut i Mjölby i morgon. Med lite lock och pock så kan man även få vårdapparaten att röra på sig.

Hon berättade också att det finns en tid bokad på ortopeden till den 1a februari och det känns ju lite långt bort, så hon skulle jaga den läkare som ska ta emot mig och försöka få till en tidigare tid. Hon får dock inte tag i honom förrän troligast på måndag.

 

En släkting som jag aldrig har träffat läste min ”blogg” och skickade ett email. Hon berättade hur värdefullt det är att jag fortsätter skriva. Hon berättade om en arbetskamrat som fick en annan typ av cancer i somras och han startade en blogg för att berätta om hur hans resa har varit. Jag läste en del av vad han skrivit (har inte kommit fram till nutid ännu) och vi har haft lite kontakt via email. Trots att jag bara är i början ännu, så har vi redan massor av saker gemensamt. Det känns inte som att det var den sista kontakten heller. Märkligt vilka vägar saker tar.

2010-01-15 – röntgen och ny tid på ortopeden

Idag åkte jag alltså iväg till röntgen i Mjölby. När jag satt i bilen ringde dom från röntgen i Linköping och sade att jag hade en tid där kl 13. ”Passar den tiden?” Öh.. jag var ju på väg till Mjölby. Jag bad att få remissen skickad dit. Det är enklare för mig eftersom jag har svårt att gå och det är så väldigt långt att gå från den stora parkeringen på US. Hon lovade att kolla om det gick att skicka remissen vidare. Efter en stund ringde hon och sade att det var OK. Sedan gick resten lika bra som vanligt. Dom har antingen en ruskig överkapacitet eller så gör dom ett riktigt bra jobb på röntgen i Mjölby.

På väg hem ringde jag lungkliniken och bad dom tala om för min läkare att det fanns nya röntgenbilder. Lite senare ringde hon och då trodde jag att hon fått mitt meddelande, men det visade sig att hon lyckats flytta mötet på ortopeden till nu på måndag den 18e. Strålande ju.

När vi ändå pratade tog hon fram dagens röntgenbilder. Det visade sig att det högra benet verkar oskadat (undrar vad det är som gör ont?), medan tumören i det vänstra benet har vuxit lite. Inte bra förstås, men jag var ju förberedd, värken har ju tilltagit.

Hon lovade höra av sig när dom fått svar från broncoskopin. Jag sade att jag kan komma med kort varsel, så jag bad henne ringa kallelsen och inte skicka med post, det tar bara tid. Jag hörde hur hon log ”Jag har förstått det nu.”

Om man tar hand om landstingets egen byråkrati och pratar med rätt folk på rätt sätt så kan man ju faktiskt få saker att hända. Tur att man har varit med förr. När jag pratade med killen som också cancerbloggar var det tydligen väldigt snabbt att han opererades sex veckor efter upptäckten av cancern. Hallå! Jag har alltid hört att ju tidigare man upptäcker och åtgärdar cancer, desto större är chansen att man klarar den. Varför då börja med att vänta sex veckor? Han hade tydligen legat på som en igel hela tiden – han också.

Nästa vecka blir händelserik:
- Måndag: besök på ortopeden
- Tisdag: datortomografi av skallen
- Torsdag: skelettscintegrafi
Någon gång borde svaret från broncoskopin komma. (Men jag är kanske lite optimistisk i min tolkning av att det ska ta ”upp till två veckor”, från förra fredagen.) Min lungläkare sade att det svaret går till överläkaren och antydde att det kan dröja lite till då, innan hon och därmed jag får reda på något. Vi får väl se.

2010-01-18 – första besöket på ortopeden

Jag fick träffa en överläkare som varit med förr. Han var inte av den känsligare typen, men han visste ju att jag känt till tumören en månad. Men ack så kunnig. Och i slutet när han märkte att jag nog var lite tagen, så nämnde han att det finns folk på lungmedicin att prata med. Hela tiden pep hans sökare, så han fick gå och ringa. Jag tyckte riktigt synd om honom, men han visade ingen stress gentemot mig.

Tumören har vuxit från ca 3 cm till ca 5 cm från 23/12 till 14/1, dvs på ca tre veckor. Det är ju lite alarmerande. Den tumören sitter ganska långt upp på lårbenet och så sitter det en mindre ganska nära knäet.

Benet försvagas av tumörerna och det går aldrig att reparera. Vi talade en del om vad han tror att det tål. Ganska mycket, men jag ska gå försiktigt när det är halt. Å andra sidan går andra ben av när det är halt – de som inte har tumörer. Det går inte att känna efter hur mycket det tål, man får ingen förvarning.

Behandling då? Han vill spika benet, dvs man sätter in en spik i rostfritt stål in genom knäet och upp så långt det behövs, i mitt fall i stort sett ända upp. Men tumörerna måste också behandlas. Han föreslår strålning, tills de inte längre växer. Vi diskuterade i vilken ordning dessa åtgärder ska vidtagas. Jag vill absolut få stopp på tumörtillväxten så fort som möjligt och så får vi ta spiken sedan. Så det var det vi bestämde. Jag ska nu strålas, dvs han skickade en remiss till onkologen (antar jag) och så får jag väl en kallelse därifrån. Han lovade att det skulle gå fort. Sedan ska jag träffa honom igen om tre månader.

Jag ställde två raka frågor och fick två raka svar:
- Finns det någon risk att det inte går att behandla? Nej!
- Är det säkert att jag får behålla benet? Ja!

Båda svaren kom direkt och utan tvekan. Tar av ben för tumörer gör dom tydligen inte längre. (Det fanns bara i mitt värsta skräckscenario.)

Vi pratade en del om min judoträning. Han tyckte att allt utöver raska promenader ska jag undvika. Gud så trist! Vi får se vad jag kan göra, jag kanske hittar på någon egen variant av judoträning, som innebär lägre belastning på benet.

2010-01-19 – CT skallen

Idag var jag på röntgenavdelningen och fotograferade skallen i en datortomograf. Den var väldigt lik den maskin som jag fotograferade lungorna i när jag var på akuten 2009-12-18. Men nu fick jag ligga åt andra hållet, huvudet mot maskinen. Fick lägga huvudet i en vagga och så spände dom fast det med kardborreband, så att inte skulle röra huvudet. Två körningar: en utan och en med kontrastmedel. Kontrastmedlet gav samma känsla av värme som förra gången.

Nu håller jag på att hälla i mig en massa vätska för att hjälpa njurarna att ta hand om kontrastvätskan.

_________________________

Något som kanske inte framgått är att jag förra veckan och denna har jobbat ungefär full tid. Det känns bra att komma igång igen. Jag är visserligen sjukskriven för säkerhets skull, men hittills har jag kommit upp varje morgon. Jag hoppas kunna fortsätta så. Det handlar mest om att kunna hålla värken i schack med mediciner som inte påverkar min förmåga att dels köra bil och dels prata vettigt med kunder och framför allt lyssna på dom.

Nu ska vi snart iväg till judon. Det blir den första träning som jag besöker sedan jag fick beskedet om knölarna. Jag tänker inte träna fullt förstås, det kommer jag aldrig att kunna göra, men jag kan kanske hitta ett sätt att vara tränare på.

Jag glömde berätta en sak som ortopedläkaren sade igår. Man måste lära sig leva med sin sjukdom och tog diabetes som exempel. Man kan ju leva med diabetes och så även med cancer, men cancer är så laddat. Dom kan inte ta bort cancern i mitt ben, men dom kan bromsa den. Och sedan förklarade han: Det finns ingen anledning att ta bort den, därför gör man det inte. En operation innebär alltid en risk. Min egen gissning är att även cancercellerna (om än ’dödade’) har någon bärkraft som hjälper till och då är det ju dumt att ta bort dom.

2010-01-20 – första judoträningen

Träningen igår gick bra – inga benbrott. Det var nästan överväldigande att komma ner till klubben och träffa alla träningsvänner. Så många kramar och ”judoberöringar”. Jag önskade att jag haft mer tid med alla.

”Judoberöring” är ett ord som jag hittade på nu. Man ger en klapp på överarmen, tillsammans med något ord eller mening eller en blick. Det ges efter en trevlig match, eller träning eller som uppmuntran eller uppskattning och är ett väldigt naturligt sätt för judomänniskor att överföra känslor och ibland (som nu) även fysisk kraft och styrka. (Som vanligt rinner tårarna, när jag skriver.) Tack alla!

Jag genomförde ett träningspass som ”andra” hjälptränare. Jag tog hand om den tekniska biten för några stycken i gruppen. Jag lyckades visa dom vad dom skulle göra genom att utgå från vad dom redan kunde och bygga vidare därifrån, utan att jag själv behövde utföra något kast, jag bara visade hur man ska stå och hålla. Självklart hade jag sett till att alla som tränade var införstådda med min situation. Det kändes väldigt bra att vara på mattan igen. Det kändes också väldigt bra att det nog kommer att gå att fortsätta göra nytta för klubben och få en mening med livet.

En liten anekdot från omklädningsrummet: En av killarna har ofta sin 8-årige son med sig vid (vuxen-) träningar. Oftast är sonen inte med på mattan, utan gör läxor eller annat medan pappa tränar. Sonen tränar också (ungdoms-) judo och han trivs med oss vuxna och eftersom killen sköter sig bra, så trivs vi med honom. Han är lite grann som en maskot och det är också en härlig känsla att se den fina fader-son-relationen. När jag klädde om inför träningen var det flera som frågade ”hur är det”, som ju är en vanlig hälsningsfras efter ett längre träningsuppehåll. Då kändes det fel att säga ”det är bra”, när jag visste att jag skulle berätta ’sanningen’ om tio minuter. Så jag sade som det var att ”före jul så hittade dom en tumör här (pekade på bröstkorgen) och två tumörer här (pekade på lårbenet)”. Självklart var killen där och i en 8-årings värld blev det lite konstigt. Han frågade ”Hur fick du in dom?”. Jag pratade med pappan efteråt och bad honom förklara på bästa sätt.

_________

Idag har jag jagat ortopedremissen. Det visade att den gick via lungmedicin till onkologen. På onkologen hade den satts till "ej akut". Det var ju inte riktigt vad ortopedläkaren lovat mig. Jag jagar nu min stackars lungläkare, så att hon får lite fart på remissen. Hon har ju lyckats förr. (”Ej akut” innebär att det dröjer mellan två och fyra veckor innan jag kallas. Hur stor del av benet har ätits upp då?)

På eftermiddagen fick jag, via telefon, en kallelse till ett informationsmöte på lungmedicin imorgon. Jag gissar att analysen av bronkoscopin är klar och vi ska diskutera behandling av lungtumören. Doktorn har fattat att jag vill ha snabb information och inte via snigelpost. Vid det mötet ska jag också prata med henne om det går att få fart på onkologremissen.

Det har gått åt ett tiotal telefonsamtal idag. Jag lovar att ovanstående är en mycket komprimerad sammanfattning av dessa samtal, med alltifrån benhårda ”Telefontiden är…” till ”Jag ska ta reda på detta åt dig och återkommer så fort jag kan”. Jag har bett och bönat samt talat om att mina bentumörer växer med expressfart.

Imorgon blir det skelettscintegrafi plus besök på lungmedicin.

2010-01-21 – var det någon som sade att det räcker nu?

Jag var först på skelettscintegrafi. På morgonen var jag där och fick en spruta i armen och kring lunch fick jag ligga på en brits som kördes in i skannern. Det var ingen cirkulär kamera, typ datortomograf, utan en detektor ovanför och en under kroppen. Hela övningen tog 25 minuter och jag skulle ligga stilla hela tiden. Jag var lite stel efteråt.

Därefter direkt till lungmedicin. Fick inte träffa den läkare jag hade förra gången, utan en underläkare. Med den bristande erfarenhet hon har gjorde hon ett gott jobb. Hon ställde bara några små frågor, för att inleda samtalet. Sedan berättade hon att CT av skallen i tisdags visade på att det finns 5 st små tumörer där. De sitter tydligen inte så till att de ännu så länge har påverkat något vitalt.

Hon berättade också att resultatet av bronkoskopin är delvis klar. De har klart för sig att det är en inte alltför småcellig cancer. Men nu behövs ytterligare undersökning (som skulle snabbas på…) för att de ska få reda på hur behandlingen ska ske.

Klart är att jag ska få cellgift och strålning. Eftersom alla tumörer kommer från samma modertumör kan alla behandlas med samma typ av cellgift. I väntan på att de vet exakt vilken typ av cellgift som ska sättas in ska jag förbereda mig med att ta cortison (för att minska trycket kring tumörerna främst i skallen) och B-vitamin. B-vitamin ges dels i skinkan och dels som tabletter. Vitaminerna är för att cellgifterna inte ska slå ut immunförsvaret – i varje fall inte så mycket.

Jag fick inte reda på varför mina bentumörer inte räknas som akuta.

Jag ställde en hel massa frågor, som prognoser av olika slag, med och utan behandling, men det går inte att svara på dom ännu. Det vet man först när de vet hur jag ”svarar på” behandlingen.

En fråga fick jag faktiskt på: De kommer inte att operera. Hjärntumörerna är inte aktuellt, eftersom de är så många. Lungtumörer som redan har ynglat av sig opereras heller inte, för den enda anledningen till att operera är att den inte ska yngla av sig. Så jag får leva med dessa tumörer resten av livet. Även om man lyckas ”döda” dem kan man aldrig vara säker på att de inte börjar leva igen. På ett sätt är det skönt, en operation är alltid ett jobbigt riskmoment.

När jag först fick reda på att jag har tumörer i skallen tyckte jag först att det bara var för mycket, men när jag tänkte efter, så spelar det ingen större roll. De går ju på ”samma konto”. Ska jag ta cellgift mot modertumören, så åker ju hjärntumörerna med av bara farten. Det blir lite mer som ska strålas bara. Jag hoppas att alla kroppsdelar kan strålas vid samma tillfälle(n) och då blir det heller inte jobbigare än att ”bara” ta benen.

Det löjliga är att förutom smärtan i benen (fortfarande båda benen, men det högra är inte angripet) så mår jag hyfsat. Och Elsbeth säger att jag inte är knäppare än vanligt, så hjärntumörerna har väl inte börjat djävlas än.

2010-01-22 – en händelserik vecka   

När jag vaknade mitt i natten, skrev jag ett email till min ortopeddoktor. Jag förklarade varför judon är så viktig för mig och bad honom påskynda hanteringen av min strålningsremiss på onkologen.

______

I en sådan här situation tenderar dom interna skämten att bli lite speciella. Vi har en gammal turkos filt, som jag har använt ganska mycket, när jag sovit i fåtöljen. Den har blivit lite luggsliten och vi ser sådana där turkos tussar överallt (ibland får vi ett ryck och städar bort dom). Den där filten har fått namnet cellgift-filten – den fäller ju hår.

______

Idag fick jag äntligen iväg ”Försäkran” till Försäkringskassan. Det var en del frågor som jag var lite osäker på hur jag skulle besvara, och jag fick tid att ringa igår och idag, telefonväntetiden är inte att leka med…. Det visade sig att om man har sådana ”tunga grejjer” som jag har, så är det raka rör, även med de nya reglerna. Om man är villig att jobba när man kan, så är det bara att göra det och få sjukpenning för resten. Det känns skönt. Hoppas det känns lika skönt sedan, dvs att de löften jag fått i telefon håller… Att jag får ”låna” ut pengar, eftersom dom väl också har handläggningstid, kan jag leva med. Det dröjer länge innan det blir akut med pengar. Jag kommer nog inte att ringa och tjata alls.

______

På torsdag i nästa vecka kommer äntligen behandlingen igång. Det blir inte strålning ännu men väl cellgift, med lite tur samverkar den behandlingen med strålningen.

Torsdag nästa vecka är sex veckor minus en dag sedan Landstinget visste om att jag har minst en tumör. Ett kommersiellt företag som beter sig så mot sina betalande kunder, dvs mot mig, konkurreras ut från marknaden.. Åtminstone tre av veckorna är ren byråkrati, dvs mitt ärende ligger och väntar på någons bord i väntan på att hanteras. Jag har vid åtminstone tre gånger sett till att mitt ärende hamnat överst i högen. Jag har varit en pain-in-the-ass på några stycken inom sjukvården. Inte så att jag varit otrevlig, bara sagt hur jag upplever att vänta, berättat hur varje timme känns ohyggligt långsam, när något växer därinne som borde bort NU!. De har ju dessutom vetat att jag kommer att ringa igen och igen. Den senaste veckan vet jag att hela avdelningen verkar känna till att jag inte vill ha långsamma brev, utan telefonsamtal. En sak till är att jag nu har passerat ”Utredningsavdelningen” och slussas vidare till ”Behandlingsavdelningen”. Jag tror helt enkelt att Utredningsavdelningen ville bli av med mig fort som attan. Klart är att det antagligen tagit ytterligare fyra till sex veckor om jag inte ringt. Naturligtvis är jag inte ute efter att peka ut enskilda personer här. Det är bara en organisation som inte har lämnat 1800-talet.

Jag sade ju att det skulle bli en händelserik vecka: fem nya tumörer och löfte om behandling.

2010-01-23 – fler läkarvänner

Jag har en kompis i klubben som är neurolog. Så fort jag fick höra om hjärntumörerna kom jag att tänka på honom. Han fick ett email och vi har haft en del kommunikation. I skrivande stund har han inte sett mina bilder, men rekommenderar mig att i alla fall inte köra bil innan han sett dem. Så det får jag avstå ifrån. Hoppas han har annat besked, efter att han sett bilderna. Knölarna är ju ändå ganska små.

______

När jag skulle skriva min Försäkran till Försäkringskassan, försökte jag erinra mig vad jag gjort i helgerna kring jul, innan jag började jobba, men minns inte så mycket. Så jag började läsa min egen blogg. Himla praktiskt att ha den. Jag ser då att jag mådde rätt pyton. Men det mesta har gått över. Jag har ont i benet och inget annat. Den huvudvärk och illamående jag kände kom alldeles säkert från Cocillanan. Jag har nämligen slutat hosta! Så jag behöver inte ta någon hostmedicin längre, och då känns det mycket bättre.

Smärtan i benen hålls rätt bra i schack med Panodil, men ibland behövs ett tillägg. Hittills har jag använt Voltaren/Diclofenac, vilka båda är samma läkemedel, men olika styrkor. Några dagar inför cellgiftbehandlingen på torsdag får jag inte använda dem, så läkaren på lungmedicin sade åt mig att använda det morfinpreparat, OxyCortin, som läkaren på akuten skrev ut. Jag muttrade lite och sade att då kan jag ju inte köra bil. ”Ja, dom brukar säga det.”, sade hon. Aha, tänkte jag – inte allvarligare än så. Om jag testar i helgen och låter Elsbeth kontrollera mig när jag kör, kanske det kan gå bra ändå. Jag tog en tablett i går kväll och blev inte alls snurrig.

Vi var en tur till Vadstena idag, vi brukar tycka det är trevligt att ta en promenad utefter Vättern. Idag var det vindstilla och klart väder över den isbelagda viken. Ett gäng ägare till bakhjulsdrivna bilar hade fixat en bana på isen söder om slottet och ”burnade” runt. Såg himla kul ut. Någon hade t.o.m. tagit ut sin hyfsat nya BMW, men i övrigt var det förstås mest Volvo-bilar. Såg också en parkerad VW-bubbla och så tror jag faktiskt att det var en Opel Kadett från 1970-talet. Den måste ha haft en duktig förare och bra däck, för han varvade de övriga bilarna rätt ofta.

När jag kom hem läste jag alltså rekommendationen att inte köra bil. Men resan till Vadstena gick ändå bra, utan minsta intermezzo, enligt Elsbeth, som brukar vara väldigt känslig för om jag ändrar körstil, t.ex. pga trötthet. Så en tablett verkar inte påverka omdömet och det är ju bra. Sedan igår har jag inte behövt något tillägg till Panodilen.

2010-01-24 – liten, liten risk för epilepsi

Jag glömde skriva igår att om hjärntumörerna sitter nära hjärnbarken finns den liten, liten risk för korta epilepsianfall, det är därför jag inte ska köra bil tills min neurologkompis sett bilderna. Nu sade ju läkaren på lungmedicin att tumörerna inte sitter så att de påverkar något vitalt, så jag är inte så orolig, men man vill gärna har en ”second opinion”.

2010-01-25 – lite tröstande ord från ortopedläkaren

Ortopedläkaren ringde upp mig efter att ha sett mitt email. Han tror inte att slutresultatet påverkas av att jag får vänta på strålbehandlingen ett par veckor till. Det känns jätteskönt att höra. Han förklarade att han mycket väl förstår varför judon är viktig för mig och tycker att jag ska gå ner och träna, men vara försiktig med vad jag gör med det benet. Det är precis vad jag tänkte göra imorgon.

Om några timmar ska vi åka ner till klubben och prata med neurologen.

_______

Precis när jag skrivit det där fick jag en kallelse till strålbehandling. Så nu är allting på G, äntligen. Det blir nästa torsdag, den 4e februari. Första besöket tar två timmar, sedan kommer jag (enligt den medföljande broschyren) att få behandling fem dagar i veckan, ca en kvart varje dag. Jag vet inte hur länge, men det ger sig väl.

Samtalet med neurolog-kompisen var väldigt intressant. Han hade tittat på bilderna och en av tumörerna ligger lite, lite för nära hjärnbarken för att han ska vara helt säker på att jag inte kan få epileptiska anfall. (Han har rullande ca 50 patienter med epileptiska besvär, så jag gissar att han vet vad han talar om). Lagen säger att man inte får köra bil om man har haft anfall – och det har ju inte jag, men det känns inte bra att chansa. I övrigt sitter ingen tumör i närheten av något vitalt. En av dem skulle kunna påverka motoriken, sådant som gör att rörelser blir jämna och samordnade.

Men det blir en jädra massa skjutsande för Elsbeth. Det är ju jag som brukar köra när vi åker båda, så att hon ska slippa. Jag ska också se vad jag kan få hjälp med från det allmänna. Till de dagliga behandlingarna är det uteslutet att hon ska köra, hon måste ju jobba.

Jobbigt det där med bil-löshet, men annars har det varit en bra dag.

2010-01-26 – jag blir inlagd i samband med strålningsbehandlingen, nästa vecka

En sköterska ringde från Lungmedicin. Eftersom jag har tumörer i hjärnan lägger de in mig några dagar, troligen en vecka. Får väl se hur kul det blir. Jag rotade runt lite bland olästa böcker och hittade tre riktiga tjockisar.

I morgon ska jag ta reda på om jag får ha dator med 3G-dongel, så att jag kan skriva blogg på sjukhuset. Och kommunicera med email och Kom, etc.

____

Glömde berätta en sak som neurolog-kompisen sade i går kväll: ”Om du tycker att det har gått trögt tidigare, så är det väldigt stor aktivitet just nu.” Han hade kollat min journal och det var tydligen massor med olika läkare som skrivit saker där de senaste dagarna. Det känns ju tryggt.

____

Jag var på ett träningspass på judon ikväll. Dvs jag tränade själv, var inte bara tränare. Det gick bra, inga brutna ben. Men det gällde att vara koncentrerad, så att jag inte bara följde gamla reflexer. En bra hjälp var att det gjorde rejält ont i benen hela tiden, så jag blev påmind. Vissa saker tittade jag bara på när andra gjorde samt gick runt och klagade när dom gjorde fel... Öhh... coachade dom så att dom gjorde rätt, menar jag förstås. ;-)

2010-01-27 – det finns bredband på sjukhuset

Jag kollade med Lungmedicin, det finns tydligen bredband för patienter på sjukhuset, åtminstone i cafeterian. Jag ska ju dit imorgon och tänkte då testa om jag får fart på min bärbara, som jag kör mot mitt trådlösa nät här hemma. Vore skönt att slippa trassla med 3G-dongle eller liknande. Jag kan ju inte ens ta bilen själv och köpa hem något.

____

Imorgon börjar nästa fas. På eftermiddagen ska jag påbörja cellgiftbehandlingen. Känns förstås lite tveeggat. Äntligen sker något som kan stoppa skiten, men jag vet ju att det är en häftig behandling jag ska genomgå. Vet inte nu hur länge den ska pågå, jag ska få all information imorgon.

Och samtidigt strålas. Men strålningen tar tydligen bara två veckor – tio stråltillfällen, en strålning om dagen, måndag till fredag. Varje behandling tar totalt ca 15 minuter inklusive allt, så det känns ju smidigt. Men detta är bara förhandsinformation. Det kan förstås ändras till nästa vecka. Vi får se.

2010-01-28 – första cytostaticabehandlingen

Så är man då igång. Först togs en röntgenbild av tumören i lungan för att ha ett startläge att jämföra med. Den har fortsatt att vara väldigt stabil. När behandlingen pågått ett tag, så kollar dom igen för att se om behandlingen hjälper. Om den inte gör det, tar dom till andra blandningar. Elsbeth var med idag, så att vi båda skulle få samma information direkt. Det känns bra, så slipper jag berätta allt för henne. Jag är inte heller säker på att jag kommer ihåg allt rätt. Jag träffade samma underläkare som jag träffade förra veckan och hennes överläkare och dom hjälptes åt att berätta vad som ska hända och svara på våra frågor.

Behandlingen görs via dropp var tredje eller var fjärde vecka. Däremellan ska jag själv inte göra någonting, bara äta lite mediciner som hjälper immunförsvaret och så cortison som alltid är bra mot allting, bland annat minskar den trycket kring hjärntumörerna och minskar risken för att de ska ställa till med något innan behandlingarna börjat ge effekt. Cystostatikan (cellgifterna) slår ut cancerceller, men även vissa blodceller – dels de vita blodkropparna som ska skydda mot infektioner och dels blodplättarna som ser till att blodet koagulerar om man skadar sig. Så man är lite oskyddad mellan behandlingarna. Kommer lättare att få blåmärken, etc. Man mäter dessa värden i blodet via blodprov på vårdcentralen ett par gånger och bedömer när nästa behandling kan ske, vilket inte sker förrän värdena är uppe på normal nivå igen, det kommer att bli lite berg-och-dal-bana. Sedan berättade dom om alla festliga biverkningar man kan få. Hon uttryckte det ”från topp till tå”. Jag kommer inte ihåg hälften av dem, men jag har fått en massa broschyrer att läsa. Det blev i alla fall ingen omedelbar reaktion. Jag blev en aning yr en stund ikväll, men det kan lika gärna bero på att jag tog en morfintablett, som jag visserligen haft hemma sedan jag var på Akuten i december, men inte behövt använda tidigare. Den är mer snabbverkande än den andra sorten och då kanske det blir mer snurr i skallen p.g.a. av det.

Inför sådana här möten brukar folk förstås ha många frågor, så jag hade blivit rekommenderad att skriva ner frågorna i förväg så att vi inte skulle glömma bort någon. Elsbeth och jag tog alltså fram ett block redan förra veckan och skrev ner frågor alltefter vi kom på dom. Igår kväll, var det där blocket så kladdigt, så jag skrev in frågorna på datorn, så att det skulle vara lite lättare att läsa dom och nu kunde jag ju passa på att strukturera dom en aning. Det blev visst sexton stycken. När jag, i slutet av mötet med läkarna, tog fram lappen, så hade flera besvarats redan, men några var kvar och en del kunde dom besvara, men dom vet t.ex. inte varifrån jag fått tumören. Däremot kunde dom berätta att våra barn inte löper större risk att få tumörer i framtiden, för att jag har fått lungcancer. Det finns visst ingen undersökning som visat på att lungcancer på något sätt skulle vara ärftlig.. Det känns förstås väldigt bra. Hon berättade att ca 10% av alla lungcancerfall är icke-rökare och att den andelen är i stigande. Det gäller främst yngre patienter – och dit räknas faktiskt jag, dé du!

Dom hade nu fått resultatet från skelettscintegrafin. Det finns en liten förändring högt upp på höger lår – sade jag inte att det gjorde ont även i högerlåret! Men den är så liten att den inte synts på röntgenbilderna. Dom ska se till att den också strålas. Dagsläget är nu nio tumörer, en i lungan, tre i benen och fem i hjärnan. De har ju alla samma ursprung, så de cytostatika som sätts in tar allihop. Ett litet problem är hjärntumörerna. Det finns en blodbarriär till hjärnan, som förhindrar att allt som kommer in i blodet också kommer till hjärnan och den barriären hindrar effekten av cytostatikan en del. Men uppenbarligen är den barriären svag på mig eftersom tumörerna har tagit sig in. Därför kommer även en stor del av cytostatikan att ta sig in, men den är ändå aldrig lika effektiv på hjärntumörer som på andra tumörer. Därför är strålningen väldigt viktig.

En sak som stod på det där papperet, som vi hade med oss, var att jag ville ha ett sjukintyg för de närmaste månaderna. Det fungerar nämligen så att om man har full sjukskrivning ”i botten”, så kan man jobba precis hur mycket man vill och kan, och så hjälper Försäkringskassan till med resten. Nu är det ju så att jag har bilförbud, så jag behöver åka taxi till jobbet – inte buss, pga smittorisken. När jag pratade med Försäkringskassan sade han ”Se bara till att det är ett ordentligt intyg, så kommer det att det gå bra.” Jag frågade vad det skulle stå för att var ordentligt och skrev ner allt han sade. Allt det där stod på den lapp som jag hade med till läkarna. När frågan kom upp, så sade jag vad killen på Försäkringskassan sagt. Sedan lade jag till: ”Jag har skrivit ner allting här, så kan du ju skriva intyget utifrån det.” Minen hon visade när jag sköt fram lappen var obetalbar. Här kommer patienten och dikterar vad det ska stå i ett sjukintyg. Det var hon inte riktigt beredd på.

Det är viktigt att jag försöker hålla vikten, så ord som smör och princessbakelser är det som gäller nu ett tag framåt.

Medan jag satt och fick dropp, det tog ju någon timme, så testade jag om jag kunde få igång dator med nätverk. Jag har WLAN på datorn som jag använder här hemma, det är egentligen vår ”köksdator”. Jag testade att göra en scanning efter befintliga WLAN och så högt uppe i huset som vi var då,  fanns det två nät som var oskyddade, telia och homerun, men båda hade för svag signal för att de skulle vara användbara. Om jag höll antennen på ett väldigt speciellt sätt lyckades jag faktisk få en IP-adress en gång, men det var för instabilt för att vara användbart. Det fanns också ett par rj45-kablar, men jag hade inget verktyg att öppna locket till kontakten i datorn, så jag kunde inte testa den metoden. Att en liten jäkla plastflärp ska ställa till det så! Datorn i fråga har aldrig varit ansluten till ledningsbundet nätverk under min ägo, så jag ville inte strula för mycket med det heller. Sedan gick jag ner i cafeterian. Det visade sig att det ”bredband” som fanns där nere består av ett antal fast installerade datorer. Det kan duga till lite surf, men jag behöver ha ett par program installerade för att kunna göra det jag vill, bland annat underhålla reseberättelsen, och det går ju inte att installera program själv på ett sådant ställe och jag tänker inte ta strid med en dryg it-tekniker…

Jag gav upp och gick och köpte en Telenor 3G-dongle med kontantkortabonnemang. Men naturligtvis funkar det inte i den gamla Windows-version som fanns på den dator jag tänker använda, så jag håller just nu i skrivande stund på att uppgradera till Windows XP. (Jag brukar inte använda de senaste versionerna…)

Hur känner jag det då? Ett tag kändes det rätt uselt faktiskt, jag blir alltid så irriterad när datorer inte funkar. Jag är ju min egen support och måste göra alla gissningar själv. Och en massa tid tar det att fixa sakerna. Men nu vet jag vad jag ska göra och det får ta den tid det tar, så det känns bättre nu. Kroppsligt mår jag rätt bra ännu så länge. Lite, lite yr bara.

Det har varit mycket idag, så vi har säkert glömt en del. Det kommer väl de närmaste dagarna. Idag har Elsbeth läst igenom dagens text en gång innan jag lägger ut det och hon kom på några saker att ta med. Efter ytterligare en korrekturläsning åker det iväg.

2010-01-29 – lite om hur länge jag ska behandlas och så

Som jag skrev igår så skulle jag komma på saker senare...

Jag frågade läkarna om behandlingstid. Om dom har hittat rätt blandning, dvs att huvudtumören börjar krympa och jag tål dosen utan att immunförsvaret riskera att slås ut helt, så kommer det att bli totalt fyra behandlingar. Med tre – fyra veckor emellan, blir det mellan tolv och sexton veckor. I runda slängar skulle det innebära att jag blir klar till sommaren. Det är bästa tänkbara prognos. Om den valda blandningen inte funkar som tänkt, blir det fler behandlingar tills man hittat den rätta blandningen. Men jag tyckte läkaren verkade rätt säker på att det skulle funka på den typen av cancer jag har – icke-småcellig. Jag pressade henne inte. Det får väl ge sig.

Jag frågade om håravfall. Hon sade att den här typen av cytostatika inte ger håravfall, men att strålningen av huvudet kommer att göra det. Så det blir till att raka huvudet i förväg eller nå’t. Det känns bättre än att få det i kammen. Stackars Elsbeth, brukar inte gilla rakade killar, men å andra sidan gillar hon inte killar med svans heller… Mig gör det inte så mycket, jag har undvikit speglar i så många år ändå och jag slipper ju kamma mig, kanske också raka mig på hakan. Bara fördelar.

Någonstans mitt i natten var installationen av Windows XP klar. (Mycket gjordes medan jag sov.) Maskinen har egentligen alldeles för lite minne, så allting tar så ofantligt lång tid, eftersom den hela tiden måste mellanlagra allting på hårddisken. Sedan var det rätt så lätt att få igång 3G-modemet (det ordet hittade jag inte tidigare, men så heter det ju). När jag läste på kartongen visade det sig att samma pryl kan användas för 3G/GPRS och när jag kör den i datorn verkar den hitta hemma-nätet, dvs dom har stoppat in även WiFi i den, så jag kan nog även använda den på hemma-nätet, när jag inte betalat för att använda 3G-nätet. Lite praktiskt om jag inte behöver byta adapter. Ser ju riktigt bra ut. Då återstår bara att göra maskinen komplett, så kan jag fortsätta kommunicera som vanligt. Nu mår jag mycket bättre! Kanske väljer jag att installera om hela datorn från början för att rensa ut gammalt skräp, så att den går snabbare, men det är ren bonus i så fall.

Jag har lite mer att skriva, men jag tänkte sova några timmar först. Det kommer mer när jag vaknar, troligen mitt i natten.

2010-01-29 – första dagen efter behandlingen

Äh, jag kunde inte somna, så jag skriver nu i stället.

När vi var på sjukhuset igår behövde Elsbeth ringa ett samtal och gick ut i korridoren, medan jag höll på med datorn. Hon fick skäll för att hon använde mobiltelefon. När hon kom in frågade hon mig varför det var OK att använda datorn, som ju också har radio, men inte att använda mobilen. Jag tänkte länge för att ge ett bra svar: ”Varför är det förbjudet att använda knark, men tillåtet att använda alkohol? Det beror på vem som är överläkare på avdelningen, om det är förbjudet med mobiltelefoner eller ej. Det har ingen teknisk betydelse.”

Vi var och veckohandlade i kväll. Då träffade vi en judokompis, som läst om strålbehandlingen här i min reseberättelse. Det visade sig att han jobbar på Elekta, som gör den berömda strålkniven. Han berättade för mig att de enda strålknivarna i Sverige finns i Stockholm. Jag såg väl ut som en fågelholk, för jag trodde att det var en sådan manick jag skulle in i på torsdag. Men den maskinen kallas linjäraccelerator och fungerar lite annorlunda. Den har inte samma precision, men ska funka bra mot mina tumörer. Här finns mer info: http://sv.wikipedia.org/wiki/Str%C3%A5lbehandling.

Jag kan berätta lite om hur jag mår så här första dagen efter cytostatikabehandlingen. Jag har jobbat hel dag (jag jobbar normalt 80%, så hel dag är för mig är 6½ timme, jag har blivit så lat med åren och dessutom passar det min arbetsgivare väldigt bra). Det har gått bra, men jag kände mig rätt trött när jag fick skjuts hem av en arbetskamrat. Efter lite fika gick jag och vilade ett par timmar. Jag är mest trött, men kanske lite yr och lite huvudvärk och en liten aning illamående. Inte alls så farligt, det går att stå ut med ganska enkelt om det inte blir värre. Jag gissar att anledningen till att jag mår så bra är att dom gav mig fyra stycken tabletter som jag skulle ta enligt ett visst schema, för att motverka illamåendet.

Nu ikväll sade Elsbeth att jag luktar annorlunda. Inget konstigt, jag fick ju i mig en häftig blandning av kemikalier.

2010-01-31 – ett par riktigt jobbiga nätter

Nu börjas det…

Natten mot lördag (2010-01-30) var jobbig och jag sov inte mycket. Hade ont i huvudet och mådde illa. Vissa stunder på dagen gick ganska bra, ibland kände jag min bara trött, och jag lyckades i alla fall dammsuga hela huset samt ominstallera datorn som jag ska ta med till sjukhuset (den var helt nerlusad med virus och rörde sig knappt ur fläcken).

Nu natten mot söndag mår jag ännu sämre. Känner mig hela tiden på väg att börja kräkas och kan inte sova.

Ska det närmaste halvåret bli så här? Jag skrev just ett email till min läkare på behandlingsavdelningen på Lungmedicin och bad om råd. Får väl se om hon svarar.

 

Så var januari slut. Resan fortsätter i Februari:

http://sten.kfib.org/Diverse/Resan/Resan_02.htm

 

Kommentar?

Min email-adress om du känner för att skicka en hälsning: stensunnergren@gmail.com

Medlemmar i KOM skriver förstås meddelanden där.

Kanske vill du ge ett tröstens ord till Elsbeth? Hon läser elsbeth@linkopingjudo.org ibland.

Du får gärna sprida adressen hit till precis vem du vill som kan tänkas vara intresserad, men jag vill att du frågar mig innan du länkar hit från någon hemsida.