Resan, februari 2010

Beskrivningen av min resa började här:

http://sten.kfib.org/Diverse/Resan/Resan.htm

Januaris anteckningar hittar du här:

http://sten.kfib.org/Diverse/Resan/Resan_01.htm

 

 

2010-02-01 – samma kassa läge

2010-02-02 – samma läge, kanske hopp om någon bättring

2010-02-03 – imorgon bär det iväg

2010-02-04 – Välkommen till Hotell Lungmedicin!

2010-02-05 – permission över helgen

2010-02-05 – ultraljud imorgon lördag!

2010-02-05 – hej, hej, judo??

2010-02-06 – trött igen

2010-02-06 – nytrimmad

2010-02-07 – inget har passerat

2010-02-08 – sömnlös i Linköping

2010-02-08 – tillbaka på lungmedicin

2010-02-09 – energibalans?

2010-02-09 – man måste vara frisk för att vara sjuk

2010-02-10 – hemma igen

2010-02-11 – promenad

2010-02-12 – ingen kamp

2010-02-13 – aj! mina ben

2010-02-14 – alla hjärtans dag

2010-02-15 – tack alla rökare

2010-02-16 – stråldoktorn

2010-02-17 – sista strålbehandlingen

2010-02-18 – blir jag skallig?

2010-02-19 – normalt

2010-02-20 – studentspex

2010-02-21 – familjefika

2010-02-22 – mellandag

2010-02-23 – kom ut

2010-02-23 – det blev lite egen träning

2010-02-24 – lite sol

2010-02-25 – andra omgången cytostatika

2010-02-26 – lite träningsvärk

2010-02-27 – tröttheten ger sig inte

2010-02-28 – lyckas jag klara mig utan illamående den här vändan?

2010-02-28 – hur funkar min ”blogg”

 

2010-02-01 – samma kassa läge

Det blev dåligt med inatt igen. Först sov jag en dryg timme. Resten av natten vankade jag omkring. Pysslade lite med datorn och försökte läsa mig trött. Det funkade illa. Först när jag ätit ett embryo till frukost och tagit min morgonmedicin kunde jag sova en stund till. Sedan sov jag en timme till på eftermiddagen.

Resten av dagen har jag mått så där, eller knappt det – nä rätt uselt, ungefär som efter operation, eller vid influensa, eller efter alkoholintag. Skillnaden är att om man vid de tillfällena går och lägger sig, så mår man lite bättre efteråt. Jag mår lika risigt när jag reser mig ur sängen. Ska det vara så här i ett halvår? Jag försöker småäta lite för att få energi, bara ”dålig” mat med mycket socker och grädde. Men det är svårt att få ner. Tack vare Elsbeths maningar har jag ändå lyckats äta vid varje måltid även idag, inte som vanligt och knappt tillräckligt. Kräkreflexerna ligger hyfsat lågt (om jag inte tänker på dom som jag naturligtvis gör när jag som nu skriver om dom).

_____

Kl 08:30 ringde chefläkaren upp igen. Han skickade sin utredning förra veckan och jag skrev ett email till honom och tackade för utredningen samt att jag hade en del idéer till hur man skulle kunna snabba upp processerna inom landstinget. Det visade sig att han under många år personligen jobbat med detta. Under tiden som han var chef för hjärtkirurgin lyckades han få ner väntetiderna rätt bra, och försökte få andra att se det goda exemplet. Men det är som vanligt, ingen tror att det går att göra hos oss det som gått att göra hos andra. Nu jobbar han som chefläkare med hela Landstinget som arbetsfält om jag förstod saken rätt. Han har konsulter inne i organisationen, som jobbar enligt LEAN, dvs precis det jag hade tänkt föreslå. Metoden har använts framgångsrikt inom bilindustrin i många år. Jag blev faktiskt lite imponerad av att Landstinget faktiskt verkar tänka rätt. Så jag slog bara in öppna dörrar och det var ju bra på ett sätt. Då finns det ju hopp, men han säger att det går oerhört trögt. Det gör ju det i början. Det är först när det stora flertalet människor börjar fatta nyttan som det händer saker. Och då kan saker ske fort. Men det kräver uthållighet inom ledningen att orka vänta ut den ketchupeffekten.

_____

En av lungläkarna ringde mig ikväll. Hon vill planera in en extra röntgen, för i scintegrafin hade dom upptäckt något som skulle kunna vara en liknande förändring i en av armarna. Det är ju lika bra att stråla allt på en gång och de behöver röntgenbilder för att vara säkra på vad det är.

Jag passade på att fråga om jag ska må så här i ett halvår. Då sade hon att det är värst i början av varje behandlingsperiod innan man vant sig vad det är som väntar. Det låter ju skönt på något sätt.

2010-02-02 – samma läge, kanske hopp om någon bättring

Natten var… jobbig.

Jag har haft en del telefonkontakt med vårdavdelningen på lungmedicin. Dom var ju lite osäkra på hur det var med högra lårbenet och med en arm. Dessutom har jag känt en grej på bäckenbenet som skulle kunna vara en tumör.

För att ta reda på hur det förhåller sig, innan strålningen detaljplaneras, ska jag röntgas på dessa ställen. Först ville dom att jag skulle ta mig dit en gång till innan torsdag, så att allt var klart, när jag kommer in. Men så påminde jag om att jag har så svårt att ta mig ut, så då var dom faktiskt så flexibla att jag kan ta dessa röntgenbilder, när jag ändå ligger inlagd. Dom är himla tillmötesgående, när man bara ber dom. Jag fick också reda på att det bara är hjärntumörerna som ska strålas 10 gånger. Skelett-tumörerna klaras av på fem behandlingar. (Det vill säga om det är fler områden som ska strålas så hinns det med.) Om jag förstod rätt i telefon, har det med doserna att göra. I hjärnan måste man ta det lita lugnare, medan man kan kräma på mer, när det gäller resten av kroppen. Är inte så förvånad. Det känns som om omkringliggande vävnad är känsligare i hjärnan. Nu ska ju ingen av tumörerna ligga nära något vitalt. Annars hade jag väl fått åka till Stockholm och strålkniven.

När jag nu ändå pratade med vårdavdelningen frågade jag om jag måste må så här illa, om det inte finns någon hjälp att få så att jag åtminstone kan sova och äta ordentligt. Dom lovade att dom fixar, när jag blir inlagd. Känns ju lite skönt. Just nu när jag skriver detta, strax före kl 15, känns det nästan skapligt för en stund. Men det är som om jag måste dra mig upp själv varje dag. Jag måste ta mental kraft, som jag inte har(*), för att tvinga i mig småsaker som gör att jag får kraft nog att äta lite till och först därefter kan jag äta något halvordentligt. Det är en kamp att få i sig tillräckligt med näring bara för att orka gå omkring lite här hemma och att sova. Jag skulle behöva röra mer på mig, men jag vågar inte gå ut ensam i det här vädret, jag känner mig alldeles för bräcklig i benet för att vilja riskera att bryta det i halkan. Jag har ett gammalt träningsgummiband. Ska se om jag kan leka lite med det. Dessutom känns trapporna inte helt fel, just nu. Jag får mycket motion genom att gå mellan våningarna och hämta det som alltid ligger på fel ställe.

(*) Nu vet jag att en del protesterar, att jag skulle ha massor av mental kraft, men det har jag inte. Inte för det omedelbart kroppsliga. Det har alltid funkat i hela mitt liv, så jag har aldrig behövt ägna mental kraft för att till exempel äta, snarare att inte äta för mycket. Tvärt om känns väldigt märkligt.

På torsdag blir det alltså inläggning. Datorn är klar och det som jag vill fungera verkar göra så. Den är långsam, men jag lär ha gott om tid. Då vill jag ha många ”besök”, så kom och hälsa på mig via email och KOM. Ni behöver inte stanna länge, ett par rader om att ni minns mig räcker.

2010-02-03 – imorgon bär det iväg

Har faktiskt sovit rätt många timmar inatt och på förmiddagen. Jag är fortfarande otroligt trött, men en aning mindre missmodig. Idag var jag ute och skottade snö. Det hade kommit ca 10 cm blötsnö, så det blev lite motion. Vi tog det väldigt lugnt, men vi lyckades få bilen snöfri och fritt runt om, så det gick att köra ut med den. Senare kom äldste sonen och fixade skottningen lite bättre. Nu är det riktigt skapligt, men mer snö är på väg.

____

Kl 13 imorgon ska jag vara på sjukhuset. Skulle det bli tyst här, så har något strulat rejält med datorn. I värsta fall ligger jag inne en hel vecka på raken, men troligtvis får jag åka hem i helgen. Men det kan alltså bli tvärtyst här en vecka. Prova gärna ändå att skicka email och KOM-brev. De delarna av kommunikationen kan ju fungera ändå.

Och glöm inte Elsbeth. Hon har visserligen en del att stå i de dagarna jag ligger inne, men hon kommer också att vara ensam en hel del.

2010-02-04 – Välkommen till Hotell Lungmedicin!

Så sade dom inte, men jag har hela tiden känt mig som en V.I.P. här.

Jag blev alltså inlagd på vårdavdelning idag. Underläkaren som skrev in mig visste inte hur länge jag ska vara inlagd, om jag ska få komma hem till helgen, etc, men det var en trevlig prick som nog klarade att få till en medicinlista i alla fall. (Enklast hade förstås varit om jag tagit med mig mina mediciner hemifrån och tagit dom som jag brukar, men jag hade blivit tillsagd att jag ska få medicin på avdelningen.)

Idag har jag börjat strålbehandlingen, så nu har jag tagit nästa stora steg mot tillfrisknande. Det gick i två steg:

Först mättes jag upp, kan man säga. Dom lade mig på en brits och där röntgade som mig, samtidigt som dom lyste ”symboler” på kroppen på mig. Dvs samma apparat röntgar och belyser. Då vet dom att det är samma sak. Sedan ritade dom av dessa symboler direkt på huden. Då vet dom hur dom ska stråla för att träffa rätt. Så jag har några ”helikopterplattor” ritade på kroppen. Den där inmätningen tog ca tjugo minuter, det var ju ett gäng områden som skulle mätas in. För att slippa rita direkt på huvudet och dessutom vara helt säkra på att jag hade huvudet i exakt position gjorde de en mask. Det var ett slags nät, som i vått ljummet tillstånd var formbart. Det nätet lade de över ansiktet och petade ut hål för näsa och mun. Sedan fäste de upp nätet på något sätt och höll milt fast mitt huvud under tiden som masken fixerades (stelnade). Det var inte alls så otäckt som det kanske låter.

Efter inmätningen fick jag gå tvärs över korridoren till strålapparaten (en av tre). Där gjorde dom först en kontrollmätning, så att dom var säkra på att den apparaten inställd på samma sätt som den första. Sedan strålades jag: Tre skott idag: hjärnan, lungan och vänstra lårbenet. Vid strålningen av hjärnan användes masken. Varje skott var ett dubbelskott, ett från vardera hållet, vid hjärnstrålningen från vänster respektive höger medan lungan och lårbenet strålades uppifrån respektive underifrån.

Känslan vid strålningen var lite speciell. Det kändes som en lukt och en smak, kanske lite metallsmak. Lukten kan jag inte beskriva, den var bara diffus. Samtidigt som strålningen upphörde, så upphörde smaken och lukten. Jag frågade lite om maskinen (inte skulle väl jag?). Den är ca 10 år gammal. Den har ingen radioaktiv källa, utan strålningen skapas på elektrisk väg. Hon gjorde ett försök att förklara, men jag hängde nog inte riktigt med. Får nog kolla länken jag skickade med häromdagen.

Nu är vi på G, det är bra. Dessutom mår jag riktigt bra, just nu i alla fall.

Man slås av vilket proffsgäng folket här är. Självklart kan dom sina maskiner, vet hur dom ska användas, har ju jobbat med dom i många år. Men sedan hur dom vet exakt hur dom ska förbereda patienten, på vad som ska hända. Som patient känns det naturligtvis lite scary att bara rakt av bli utsatt för strålning som kan var dödande om det görs fel. Ändå lyckades dom få mig att känna mig helt lugn under hela förloppet från start till mål, alldeles trygg i förvissningen om att dom kan sitt jobb.

Vid varje steg förbereddes jag noggrant inför vad som skulle hända. Det var dessutom väldigt bra att Elsbeth fick vara med och höra samma sak. Vid strålningen fick hon t.o.m. vara med i rummet fram till dom startade röntgen respektive strålning. Glömde fråga om jag var söt med masken på. Ska fråga henne imorgon.

Varför är jag då inlagd på vårdavdelning? Jo, det finns en viss risk att strålningen av hjärnan kan ge tryckförändringar och det kan ge verkningar i form av illamående, yrsel eller huvudvärk. Det åtgärdas med cortison och det vill man göra snabbt och därför vill dom ha mig på plats. Så jag ligger bara inne på observation som jag tror det kallas. Bättre situation kan man knappast ha, måste bara se till att passa alla måltider, det är ett tufft schema att hinna med alla. Dom vill att jag berättar när jag lämnar avdelningen, men annars gör jag ungefär vad jag vill. Just nu smet jag iväg ner till den tomma cafeterian för att blogga. Tyvärr stängs hissen kl 21, så jag vet inte om jag tar mig upp om jag stannar längre än så. Lite pinsamt att ringa och be dom hämta mig…

Härliga tider! Strålande tider! för att citera någon gammal radiosketch med Thor Modéen, om jag minns rätt.

2010-02-05 – permission över helgen

Sitter här och väntar på Ronden. Jag ska få reda på om jag får åka hem över helgen. Jag har varit på röntgen nu på morgonen och ska få nästa strålbehandling vid lunch. Det är det enda som händer idag, förutom måltiderna.

Svårt att sova på sjukhus, trots en elektriskt inställbar säng med tempurmadrass.

Glömde skriva en sak igår: Jag har fått diet. Lämpligt namn är IG-diet tror jag. Dvs GI baklänges. Ta en GI-metod och byt ut alla undvik mot använd. Byt alla använd mot undvik. Klart! Jag ska alltså äta sådant som alla renlevnadsmänniskor försöker undvika: fet mjölk, grädde, smör, äggula. Potatismos kan jag t.ex. spetsa med en klick smör och äggula, gärna såser med grädde i, etc. Kött och fet fisk. Bakelser. Drick hellre öl eller söt saft än vatten. Det är bara att tacka och ta emot. (Det lär bli svårare att vänja sig tillbaka sedan.)

Medan jag sitter här och skriver, får jag reda på att jag får åka hem över helgen. Jag blir inte utskriven, utan får permission. Då slipper vi krånglet med att skriva in mig igen på måndag. Det blir bra det. Och skulle något hända står en sjukhussäng och väntar på mig, tio minuter hemifrån.

2010-02-05 – ultraljud imorgon lördag!

När jag lades in igår tog dom lite prover. Resultaten kom idag och då såg dom att ett av levervärdena var lite högt. Jag sade till läkaren att det upptäckte dom ju redan på Akuten i december och sade att den datortomografi som gjordes då skulle inkludera njurar och lever. Läkaren kontrollerade bilderna en gång till och sade att dom bara täcker lungan. Puckot på Akuten klarade inte ens av att få remissen till röntgen rätt alltså...

Nåväl, nu tyckte i alla fall läkaren på Lungmedicin att vi skulle ta bilder på levern med ultraljud i stället. Jag tror det är en god idé för den typen av vävnad.

Strax innan jag skulle gå hem kom sköterskan och sade att jag fått en tid imorgon LÖRDAG! Så jag ska åka in en stund imorgon för att ta dom där ultraljudsbilderna. Jag fattar ingenting! Under julen stod sjukhuset still i tre veckor. Nu kan man en fredag beställa en undersökning att genomföras nästa dag!

2010-02-05 – hej, hej, judo??

Det blir många snuttar idag...

Glömde ju skriva en jätteviktig sak: Sjuksköterskan som igår gick igenom vad som skulle hända vid strålbehandlingen fick naturligtvis en massa frågor. En av frågorna som ständigt finns i min skalle är ju när, hur och om jag kan träna någon form av judo igen. Så jag frågade henne vad hon visste om hur strålningen påverkar hållfastheten i skelettet. Utan att tveka en sekund sade hon att cellförändringarna (cancern) ombildas till brosk och att detta brosk har relativt god hållfasthet. Omvandlingen tar dock ett par månader. Vi hann aldrig gå in på några detaljer om judon som sport (annat var ju i fokus just då), men jag fick i alla fall en liten hoppets stjärna att tändas på himlen.

Jag frågade Elsbeth om jag var söt i masken och det sade hon att jag var.

2010-02-06 – trött igen

Nu har vi varit på ultraljudundersökningen. (Alla som har barn vet hur det går till, men jag skriver ändå ner lite grann om intrycken.) Det var den enklaste av alla undersökningar hittills. Det är ju inget ”farligt” runt en sådan maskin, så stämningen blir automatiskt lite mildare. Jag fick ta av mig skjortan för att den inte skulle kladdas ner, det var allt. Sedan fick jag en kanyl så att dom kunde ge kontrastvätska. Jag fick ligga på rygg och på sidan. Läkaren tog en serie bilder med och utan kontrast. Varje gång han skulle ta ett särskilt ”svep” sade han åt mig att andas in och håll andan. När han körde andra omgången visste jag så då höll jag andan utan att han behövde be mig. Klart, bara att torka av kladdet, ta på sig skjortan och åka hem. Kladdet är ett gel som ger bra kontakt mot huden, så att ultraljudsignalerna går fram på ett bra sätt. Visst ja, hon tog ju bort kanylen också. Skönt att slippa ha den till på måndag.

Nu är jag så där fasansfullt trött igen. Har inget specifikt ont, men lite diffust här och var. Men trött. När vi kom hem från ultraljudet gick jag och lade mig och sov en timme. Det känns som jag orkar röra mig bättre nu, men jag är så trött. Jag har ingen annan förklaring än att strålbehandlingen tar hårt på kroppen. Jag får ju vila från den ett par dagar nu över helgen, hoppas det räcker. Måste få i mig mycket grädde snart tror jag. Jag har inte börjat följa ”dieten” än, borde kanske ha propsat om mer sånt på sjukhuset, men det blev aldrig tillfälle. Ska försöka se vad en sockerchock kan ge för utdelning.

2010-02-06 – nytrimmad

Där åkte håret av. Elsbeth hjälpte mig. Vi lämnade en 6 mm lång snaggfrisyr. Så får vi se hur det blir sedan. Kanske ramlar resten av kanske inte.

Någon frågade hur det är med illamåendet. Jo tack, den biten verkar ha gett med sig. Det är mycket lättare att äta nu och maten smakar bra. Vi var ute och åt en pizza till lunch och det var riktigt gott. Tips: Gå till restaurang Fyra Årstider i Tannefors, Linköping och beställ en båtpizza. Den blir lätt en ny favorit även för dig. Till Melodifestivalen blev det pannkakor med sylt och grädde.

2010-02-07 – inget har passerat

Idag är en typisk mellandag. Mår som vanligt, men är trött. Borde försöka träna lite, men har ingen ork. Den mesta uppmärksamheten och energin går till att få i mig mat. För utan tillräckligt med mat tär cytostatikan och strålningen på alla reserver och dom är väldigt små just nu.

Imorgon bär det iväg till lungmedicins vårdavdelning och strålning igen. Tjocka böcker blir det som gäller samt långa promenader i sjukhusets kulvert. Det är ett bra ställe att motionera på. Det är lagom temperatur och inte halt. Jag behöver inte vara rädd för att ramla och kan gå mer avslappnat.

2010-02-08 – sömnlös i Linköping

F’låt travestin på Tom Hanks. Vaknade som vanligt efter ett par timmars sömn och kom på tanken att det kanske är dags att förvarna omgivningen om mitt nya frisyrfria utseende. 83 bilder senare fick jag något användbart, inte snyggt förstås, men åtminstone med en aning skärpa. Så om du ser en straffånge, som låter som jag, så är det nog jag.

2010-02-08 – tillbaka på lungmedicin

Så, nu har jag checkat in på Hotell Lungmedicin igen och fått dagens strålbehandling. Nu ska jag se till att få ordentliga portioner och extra tillskott, för dagens lunch var nog avpassad för en förskoleelev tror jag. Det blir alldeles för lite för att jag ska må bra. Annars mår jag rätt hyfsat just nu. Det känns att jag lyckades trycka i mig två frukostar och en portion glass innan jag åkte hemifrån. Det är tydligen så det måste gå till. Men det känns lite ovant om man säger så.

Underläkaren som ”har hand om mig” var inne en stund. Dom hittade ingen tumör i levern och det var ju skönt. Så slipper jag stråla det området. Det sitter en massa saker i närheten som tar stryk av strålningen. Axeln ska dom inte heller stråla eftersom det inte gör ont i den. Dom vet inte om det är en metastas, men så länge den inte gör ont är den inte farlig säger han. Däremot ska dom stråla hela högra lårbenet, inte bara på de förändringar som dom sett uppe vid höften. Det finns mer på lårbenet, men bara små saker. Skönt att stråla allt nu innan det blir värre. Det kan ju vara bra att ha ett skapligt intakt lårben.

Jag blev så glad, när jag idag träffade den lungläkaren som var den som tog emot mig den 4e januari. Jag fick äntligen chans att tacka henne för att hon jobbade så hårt för att se till att saker hände. Tack vare hennes insatser kortades min väntetid ner ett par veckor. Det var också hon som beställde undersökningarna där dom hittade alla metastaserna på ett så tidigt stadium som det var möjligt.

2010-02-09 – energibalans?

Tro det eller ej, men jag verkar ha hittat ganska rätt, när det gäller energi-intag. Jag mår hyfsat, inte frisk, men klart uthärdligt. Mår inte illa och har inte mer ont än att enkla tabletter håller det i schack. Inatt sov jag åtta timmar i två fyratimmarspass. Så mycket har jag inte sovit under en natt på väldigt länge.

En annan halvt fantastisk sak är att jag fick sova. Jag vaknade av mig själv kl kvart i åtta – på sjukhus! Normalt brukar det komma någon och ta tempen och allt det andra långt innan dess. Men dom hade visst haft något strul på morgonen som gjorde att det drog ut på tiden.

Jag har fått dagens strålbehandling och är ”ledig” resten av dagen. Jag bad dom ta ett kort på masken på strålbehandlingen, så jag har ett jättesött kort i mobilen. Ska bara hitta ett sätt att få in det i bloggen. Mobilen är inte rätt konfigureringar för att skicka bilden och jag har ingen sladd här. Ni får ge er till tåls några dagar.

På vägen tillbaka till avdelningen testade jag att ta trapporna från plan 9 till 14. Det var lite jobbigt och det gick inte fort, men jag tog mig upp. Det gick fortare under ”trapptestet” den 4e februari kan jag säga. Det var efter samma trappor då. Nåja, det är ju “bara” lite träning som krävs.

2010-02-09 – man måste vara frisk för att vara sjuk

Jag tror att jag hörde det uttrycket första gången på 1960-talet och tyckte, som den ungdom jag var då, att det lät väldigt märkligt. Sedan jag blev sjuk nu har tre läkare sagt samma sak till mig. Idag aktualiserades det återigen.

Mina levervärden är lite grann för höga. Inte alarmerande, men läkarna vill få ner dom. Jag har ju ätit Panodil på maxdos i sju veckor. Det ska inte påverka levern, men om man tar för mycket kan det göra det. Nu har dom i alla fall bestämt sig för att jag ska sluta med Panodil mot värken och dom ska i stället fundera ut något annat. I eftermiddags kom en syster in med Diclofenac. Det har jag ätit som tillägg, när Panodilen stundvis inte har hjälpt, så den är jag bekant med. Men den fick jag inte ta i samband med cytostatikan. Så jag frågade syster om dom hade kollat med den läkare som gav mig cytostatika. Hon blev väldigt skamsen över att dom tydligen missat det. Lite senare kom ”min” underläkare och sade att jag skulle köra med det morfinpreparat som jag har. (Jag vet inte varför cytostatika och Declofanak inte trivs ihop, men det hade ju varit trist om behandlingen hade störts på något sätt.)

2010-02-10 – hemma igen

Idag blev jag utsläppt. Bland annat för att dom behövde sängplatsen. Så efter dagens strålning kom Elsbeth och hämtade mig. Det är skönt att vara hemma. Det är helt fantastiska människor som jobbar på avdelningen, men man blir lite låst och det känns så onödigt, när jag inte behöver någon direkt omvårdnad. Jag har ju skött mig helt själv hela tiden.

Nu har jag gjort hälften av strålbehandlingarna. Lungan och vänsterbenet är klara. De skulle bara ha fem behandlingar. Huvudet ska få fem till och då får även högerbenet sina fem behandlingar. Onsdag i nästa vecka är allt klart.

Nästa spännande moment är hur resorna kommer att fungera. Jag har rätt till resor till behandlingarna eftersom jag inte kan köra bil och inte ska åka kollektivt på grund av den förhöjda smittorisken. Jag ringde och beställde första resan till imorgon förmiddag. Vi får väl se hur det går.

2010-02-11 – promenad

Idag tog viljan över latmasken över och jag gick faktiskt ut på en riktig promenad. Jag var ute mer än en halvtimme och orkade gå i ganska rask takt hela tiden. Det måste jag göra oftare. Jag har varit rädd för halkan, men jag hittade en cykelväg med sommarväglag på, så där kan jag gå obehindrat utan att vara orolig. Jag hittar nog andra vägar sedan.

Att åka till och från strålningen gick alldeles utmärkt, inte minsta strul. Det var trevliga människor i både telefon och bilar.

2010-02-12 – ingen kamp

Jag har ofta läst om människor som ”kämpat” med sin cancer. Och inser att min omgivning ser detta som en kamp. Jag ser ju utrycket i flera email som jag får. Men jag ser det inte så. Det är bara ett antal åtgärder som jag måste vidta och anpassa mig till eftersom förutsättningarna har förändrats. Det är egentligen inte konstigare förändringar än att till exempel bli arbetslös – vilket förresten var mycket värre än att bli sjuk. Som cancersjuk kan jag ju ta mig en del friheter, som jag inte kan annars. Känner jag mig trött, så behöver jag inte jobba. Om jag såsom varande ”frisk” inte orkar jobba, måste jag förklara mig på ett helt annat sätt och jag riskerar att omgivningen kan titta lite underligt på mig.

Sedan är resan inte bara jättetrist. Jag får ju se en del coola grejer inom vården. Blir inte så lite imponerad av en del maskiner som finns. All personal imponerar också enormt på mig. Dom är helt fantastiska – att dom orkar gå till jobbet med all denna entusiasm och detta engagemang – varje dag. Det är en ren fröjd att ligga på sjukhus. Bättre än hotell i flera avseenden, förutom möjligen att man inte får enkelrum. Det är ännu bättre hemma förstås, men det slår ju också hotell.

Tog en promenad idag också. Det bet lite i skinnet, men var skönt ändå.

Nu får jag vila mig från strålningen ett par dagar, så tar vi de sista tre nästa vecka.

2010-02-13 – aj! mina ben

Jag kände redan igår kväll att jag fått jätteont i benen – i vaderna. Jag är inte orolig för den smärtan, men visst känns det lite ironiskt att jag som gammal träningsräv ska glömma att stretcha efter långpromenader. Jag har helt enkelt träningsvärk – inte ett dugg synd om mig. Har bara mig själv att skylla.

Lite värre är att har jag nu fått den ”klump” i halsen som jag förvarnats om att man brukar få efter strålbehandling. Den sitter lite nedanför struphuvudet och gör det svårt att svälja. Det är inte som när man är förkyld, utan mer som när man försöker äta för hastigt när man har fått håll. Maten går ner OK, men det blixtvärker i hela bröstet. Så fort maten gått ner går också smärtan över. Det hjälper att ta små sväljar och tugga väl, men så var det ju det där med att jag inte har problem med själva matlusten… Ibland får jag en konstig hicka efter maten som är koncentrerad till den här ”klumpen” och den gör också ont. Men, men, det ska gå över och jag ska ju bara få tre strålningar till efter helgvilan, så det blir nog heller inte värre innan det går över.

2010-02-14 – alla hjärtans dag

Igår var vi och hälsade på Julia en stund. Vi har sett henne minst en gång i veckan sedan hon föddes. Varje gång ett spädbarn kommer på tal säger man att det är en fantastisk utveckling att följa på nära håll och ändå är jag precis lika fascinerad av hennes utveckling som om jag aldrig hört talas om det förut och trots att jag har tre egna barn vars utveckling jag följt. Varje gång vi ser henne kan hon något mer som hon inte kunde förra gången. Snacka om resa! Att lära sig leva! Hon har förstås ett leende som kan smälta kärnis och hon håller upp huvudet riktigt bra. Hennes armar viftar inte bara, utan hon vet om att dom finns och har börjat leka med fötterna. Hon gillar inte någon sorts kläder, så det första hon gjorde när hon hittade fötterna, var att försöka ta av sig strumporna. Hon har inte lärt sig det ännu, men när hon lärt sig det lär mor och far få ta många duster om huruvida det ska vara barfota eller ej. Hon har nämligen en stark egen vilja och ett humör den lilla damen. Det märkte hennes mor redan i moderlivet.

_____

Knölen (kakan) på mitt lår har blivit tunnare och har även minskat i utbredning. Det kändes inte ömt, när jag klämde på den igår, så jag testade att inte ta några värktabletter. Det gick bra ett dygn. Nu vet jag att låret inte gör ont längre (värken har ju stillats av tabletterna och jag har inte varit säker på om det faktiskt gjort ont utan dom) och det är ju bra. Det tyder på att strålbehandlingen har haft verkan, det benet är ju färdigstrålat nu. Men benen är i så otränat och stelt skick att de gör ont när jag går på dom, så jag tog en tablett nu på morgonen för att kunna röra mig mer obehindrat. Dessutom sitter träningsvärken i fortfarande. En god sak är att jag sover mycket bättre nu eftersom benen inte gör ont i vila. När det gjorde som värst ont var det bara vissa, ganska obekväma, ställningar som jag kunde ligga i, utan att det gjorde ont. Varje gång jag hamnade ”fel” så vaknade jag eller halvvaknade. En period kunde jag bara sitta i fåtöljen och sova. Nu kan jag ligga i sängen och röra mig precis hur jag vill (som vanligt) och då störs förstås inte sömnen. Det är gôtt.

_____

Sådana där geléhallonhjärtan som säljs i hjärtformade askar är perfekta som snabbintag av energi. (Så fick vi en anknytning till rubriken.)

_____

Du som läser detta läser ju en text som finns på min ”webkatalog”. Det är ingen vanlig websida, där jag berättar om mig själv eller min hobby eller så, utan det är en samling filer som jag delar med mig av. Du får förstås gärna titta runt så mycket du vill. En del saker är ett utslag av vad jag tycker är roligt och så finns några historier om några byggen som jag gjort. Jag byggde t.ex. ett par lite speciella lådbilar till barnen för många år sedan.

Börja klicka här: http://sten.kfib.org/ Sedan klickar du vidare i mapp-strukturen.

2010-02-15 – tack alla rökare

Det går upp och ner. Strålbehandlingen var på morgonen idag, så jag fick gå upp väldigt tidigt. Det blev jobbigt för jag har varit supertrött hela dagen. Nu (eftermiddag) går jag och lägger mig ett par timmar, så kanske det hjälper. Det gjorde det – lite grann.

Jag kom just på att jag ska vara tacksam mot alla rökare som fått min diagnos genom åren. Jag har fått uppgiften om att ca tio procent av dom som får lungcancer är icke-rökare. Det innebär att om det inte fanns några rökare, så skulle min cancertyp vara ganska ovanlig. Nu har man haft tio gånger så många fall att forska på under åren och den forskningen kommer naturligtvis mig till del. (Men jag tycker fortfarande att röken luktar lika illa så rök gärna någon annanstans.)

Jag åkte ner till judon och träffade min ortopedkompis. Vi pratade en stund med de senaste undersökningarna som grund. Han tyckte att nog att jag borde se till att få hela högra lårbenet strålat, så det ska jag trycka på, när jag träffar stålläkaren imorgon. Jag frågade honom också om jag törs prova att springa lite försiktigt på den mjuka judomattan, men han var mycket skeptisk, i alla fall till att börja med. Jag behöver få upp mer styrka i den del av benet som är intakt, innan jag ger mig på det. Däremot är det så att om jag tränar, så kommer de intakta delarna av benet att bli starkare än de skulle vara om jag inte hade cancerskadorna. Kroppens underbara sätt att kompensera. Jag kunde dock inte hålla mig, utan tog ett par små varv springande (eller trippande) på tå så att det skulle bli så mjukt och fjädrande som möjligt för lårbenet. Men ortopeden avrådde bestämt att fortsätta. Det finns även risk för utmattningsfraktur, det vill säga att benet ”böjs” så många gånger att det brister, ungefär som man kan få ståltråd att gå av genom att böja den fram och tillbaka många gånger.

Slutsatsen är att jag måste skaffa mig ett motionsredskap av något slag, för promenader ger absolut inte tillräckligt med träning för att få fart på mina ben till acceptabel nivå. Det kan kanske bli en motionscykel eller ”cross-trainer”, vi får väl se. Har du som läser detta något tips? Vad är kul att hålla på med? Vad ger bra och effektiv träning? Finns det något redskap som bekvämt kan användas samtidigt som man läser en bok? (Ljudbok funkar ju alltid i och för sig.)

2010-02-16 – stråldoktorn

Näst sista strålbehandlingen var det bestämt att jag skulle få träffa en doktor med den professionen. Jag fick tjugo minuter och hade förstås ett frågebatteri med mig och hon svarade så gott hon kunde. Jag fick recept på medicin, så att jag ska kunna svälja lättare. En sak som naturligtvis är väldigt intressant för mig är när det är dags att ta reda på om strålningen har haft effekt. Det är olika för benförändringar och hjärntumörer. Det tar tre månader innan man kan se om strålningen i benen haft effekt. Då kan man också se om benen kommer att självläka eller ej. Man vet nämligen inte om det kommer att ske. Har jag tur kommer benet att bli lite starkare än nu, men det är långt ifrån säkert. När det gäller hjärntumörerna kan man kolla om 4 till 8 veckor. Jag påpekade också mitt missnöje med att dom inte strålar hela högra lårbenet. När jag pratat om judon var hon helt med på noterna och förstår att jag kommer att ligga på, så att jag får det strålat innan hållfastheten har påverkats även i det benet.

Jag fick vänta väldigt länge på hemtransport (fanns inga lediga tidsslotar), så jag hann både hämta medicin på apoteket och ta en bamsefika innan jag åkte hem, räkmacka och semla – både ägg och grädde.

De senaste dagarna har jag orkat jobba halvtid. Eftersom försäkringskassan fortfarande inte har fått tummen ur att fixa resor till jobbet har jag jobbat hemifrån.

Jag har fått några tips om träningsredskap (förutom redan kända):

-         Roddmaskin

-         Åka till ett välsorterat gym och be en instruktör visa vad som finns och sedan försöka hitta en liknande maskin på blocket eller köpa ny

-         Prata med en bra sjukgymnast, med kunskaper i rehabilitering och som tränar själv. Jag fick även tips om en speciellt bra sådan person.

Vi var nere på judoklubben ikväll. Jag var alldeles för trött och orkade egentligen inte, men åkte ner i alla fall. Elsbeth skulle ju hålla ett pass tillsammans med en till tränare och jag brukar hjälpa till. Jag behövdes inte så mycket ikväll, men fick träffa folket och det ger enormt mycket energi tillbaka att se och träffa alla dessa människor som bryr sig.

Jag har skickat in två ansökningar idag, Högriskskydd till Försäkringskassan och Tillfällig Färdtjänst till Kommunen. Ska bli intressant att se hur mycket jag får slåss för det. (Högriskskydd är för att slippa karensdagar, när man ofta är sjuk en dag i taget och Färdtjänst för att jag ska kunna ta mig någonstans utan att kunna köra bil eller åka kollektivt.)

2010-02-17 – sista strålbehandlingen

Idag blev det kramkalas med sköterskorna på strålbehandlingen. Dom är helt fantastiska i sitt tålamod och engagemang. Jag fick veta att den här monumentala tröttheten kommer att sitta i några veckor. Jag ska försöka vara ute en del och sova normalt, men inte hela dagarna för det hjälper inte. Sova middag är OK. Det är ingen idé att jag försöker göra något, typ att träna eller så, jag kommer inte att orka.

Fler träningstips: Vattengympa med midjebälte, ska tydligen vara både roligt och lagom jobbigt. Men det måste alltså bli ett senare kapitel.

Idag räckte inte energin till något jobb alls.

2010-02-18 – blir jag skallig?

Jag har två salvor för att minska biverkningarna i huden på huvudet efter strålbehandlingen. Jag har en vanlig infettande salva för att bekämpa svedan i pannan och hydrocortison-salva för att minska klådan på resten av huvudet. Båda funkar bra, jag har väldigt lite besvär, men när jag gnor in salvan i håret, måste jag stå över ett tvättställ, för jag fäller väldigt mycket hår. (Skönt att stråna är så korta.) Inte så att det kommer i testar, men många hårstrån bliiir det i handfatet. Kanske stannar det upp, kanske inte, ingen vet. Lovar att ta en ny skräckbild om jag blir skallig.

Idag fick jag tips om en träningsmaskin som jag tror blir bra. Det är ett trampnav från en cykel, som står på fyra stadiga ben att ha framför favoritfåtöljen. Ger säkert inte samma träning som en motionscykel men är mycket smidigare och ger nog en bra starthjälp. Jag beställde en sådan nu ikväll och får väl hoppas att jag har lite krafter, när den anländer. Bra sak att ha något hemma, när jag inte kan mig iväg. Och så kan jag läsa bekvämt samtidigt, så går tiden mycket fortare. I värsta fall kan jag titta på TV, men det lockar inte särskilt.

2010-02-19 – normalt

Jag är så jäkla matt, så det är ett jobbigt moment att bara ta sig ur sängen, även om jag har sovit i flera timmar. Jag hade ju hoppats på en veckas uppbyggande vila före nästa cytostatikabehandling 25/2. Men just nu känner jag att jag inte skulle orka få mer behandlingar, så jag ringde ”min” sköterska på behandlingsavdelningen. Hon sade att verkan av strålningen sitter i upp till tre veckor efter behandlingen, så det är helt normalt att jag mår som jag gör – jobbigt, men normalt. (Tack.) Jag sade att jag nog har en förkylning av något slag, Elsbeth är ju lärare och drar alltid hem en massa så här års. Men sköterskan sade att jag kan må så här ändå, så länge jag inte har feber är det lugnt.

Vi kom överens om att det kan finnas skäl till att vänta lite med nästa cytostatikabehandling, så dom är i så fall beredda på det och så fattar läkaren beslut tillsammans med mig om hur vi gör på torsdag. Så det var ändå bra att jag ringde, då kan dom förbereda för lite extra flexibilitet.

Imorgon ska vi i gå på Studentspex. Det blir en kraftansträngning, men det ska gå. Det händer så sällan och något ska man ju se fram emot.

2010-02-20 – studentspex

Det är märkligt hur kraften kommer och går. Efter att jag har varit overksam hela fredagen och jag sovit mycket, så var vi och veckohandlade på kvällen. På morgonen hade jag inte trott att det skulle gå, men det gick märkligt lätt ändå att knata runt i den stora affären. Det var som sagt på kvällen, så de flesta kollade väl OS på TV, så det var i alla fall inte trångt i butiken.

När jag kom hem skottade jag snö. Var kom den kraften ifrån?

Nu ska jag sova.

_________

Det där skrev jag alltså när det nog egentligen var fredag, men klockan hade slagit över till lördag.

Inatt kom det ca 15 cm snö till och nu har jag skottat av det mesta på garageuppfarten och på den ena bilen. Trött som f-n i kroppen, men det kändes nyttigt ändå att röra sig – i sakta mak. Men vallarna börjar bli höga nu. Det börjar bli problem att få plats med snön under hagtornsträdets grenar, det har jag aldrig varit med om förr. Och så har vi varken barn eller barnbarn som kan bygga snöhydda. Maken till råvara!

Det blev allt spex ikväll. Det var som vanligt roligt.

Och så blev det lite till snöskottning, när vi kom hem. Nu känner jag mig bara skönt trött och hoppas sova gott.

2010-02-21 – familjefika

Efter dagens snöskottning kom alla tre pojkarna på besök med fru/flickvän och sondotter. Det är inte ofta vi träffas på spontanfika allihop samtidigt, det var väldigt trevligt. Jag lyckades få lilla Julia att somna i min famn, det var en härlig känsla.

Jag har också lärt mig något nytt idag. En sådan där tejprulle som man använder till att ta bort damm på kläder är lika effektiv att ta bort lossnande hår på huvudet. Bättre så än att drälla det överallt. Det finns lite hår kvar, men vi får se hur länge.

2010-02-22 – mellandag

Här händer inte mycket just nu. Det är nästan så jag saknade strålningen. Då åkte jag iväg varje dag och jag var i alla fall utanför huset. Elsbeth var till tandläkaren idag och då följde jag med för att se lite av stan i alla fall.

2010-02-23 – kommer ut

Idag fick vi också komma ut lite. Vi var iväg till vårdcentralen. Jag skulle ta lite prover till läkarbesök/cytostatikabehandling på torsdag och Elsbeth fick en spruta.

Snart ska vi ta oss till judon och agera tränare en stund. Det känns bra att hålla kontakten, även om det inte blir mycket av träning för egen del.

2010-02-23 ­– det blev lite egen träning

Det är helt otroligt vad mycket energi det kan komma av att träffa människor som bryr sig och vill en väl. Jag fick massor av kramar och så orkade jag faktiskt vara med på en stor del av uppvärmningen. Jag höll t.o.m. jämna steg med flera av dom som tränade. Han som höll i uppvärmningen verkade ha anpassat den efter mina behov, vi tränade massor av armar och väldigt försiktigt med benen. Jag kommer att få träningsvärk, men det får jag ta. Kullerbyttor och annan fallteknik gick lite sämre, men det är bara att lära kroppen igen. Det blir lättare, bara jag får tillbaka lite styrka.

Jag som knappt orkade ta mig ur sängen i morse.

2010-02-24 – lite sol

När jag passerade fönstret i snedtaket blev jag nästan bländad av solen. Men! De senaste veckorna har det ju legat så mycket snö på det fönstret att det varit skumt inne hela dagen. Idag var alltså övre delen klar och solen lyste. Jag tittade på andra sidan rummet och kollade var den solbelysta fyrkanten låg på väggen. Sedan placerade jag en pall och satte mig så att skuggan av huvudknoppen kom mitt i den rutan. Sedan satt jag så i tjugo minuter och bara blundade och njöt.

Idag kom min Trampa. Den kommer nog att funka bra.

2010-02-25 – andra omgången cytostatika

Att få i sig själva gojan är inte så jobbigt. Man sitter i en bekväm fåtölj och läser en god bok. Det tar ungefär en timme.

Lite jobbigare var läkarbesöket strax före behandlingen. Jag fick veta lite mer om vad som händer efter strålning och cellgiftbehandling. Jag hade ju tidigare fått uppgiften att en till två månader efter strålbehandlingen kan man kolla om strålningen av hjärnan haft effekt. Nu fick jag veta att man inte kan säga något säkert vid den kontrollen, så dom brukar inte ens ta nya bilder av hjärnan, för bilderna ger inget entydigt svar. Man kan se om det bildats nya metastaser, men man kan inte se om dom gamla blivit mindre ”farliga”. Det skulle m.a.o. innebära att jag får permanent körförbud och det var ju inte riktigt det jag ville höra. Ett liv utan att kunna köra alls, lockar inte särskilt.

När vi hade diskuterat en stund så lovade hon att fixa CT av skallen, eftersom jag så gärna vill veta så mycket som man kan veta. Sedan har jag naturligtvis inte sagt sista ordet om detta heller… Det finns fler vägar och det finns ett par strålknivar i Stockholm, som fixar sån’t. Men det får bli en lite senare fråga.

Jag fick henne övertygad om judons vikt i mitt liv, så hon lovade fixa strålning av hela högra lårbenet. Då har vi i alla gjort vad vi kunnat för att hålla det så intakt som möjligt.

Jag tror att jag tidigare har skrivit lite om mina levervärden. De hade gått upp en del på grund av cellgiftbehandlingen, men har nu gått ner till normala värden. I vilket fall så minskade vi dosen av det ena cellgiftpreparatet till 75% av den förra omgångens behandling. Vi får hoppas att den dosen räcker. Annars måste vi prova andra preparat och då blir det liksom att börja om igen.

Jag hade tydligen lite för högt blodsockervärde vi senaste mätningen, så det provet togs om idag. Jag äter ju slaskmat, så det är kanske inte så konstigt. Men mångårigt lågintag av socker gör att det tar emot en aning, så det är inget svårt att trappa ner på .

Kuratorn på Lungmedicin är en klippa. Hon ringde några samtal, så nu är både färdtjänst och sjukresor (till behandlingar och undersökningar) ordnade.

En bra sak till sist: Tumören i lungan har minskat lite i omfång. Det syntes väldigt tydligt, när läkaren visade gamla och nya röntgenbilderna bredvid varandra. Och sannolikt har då cellgifterna haft liknande effekt på övriga tumörer, med reservation för att ”barriären” hindrar en del av cellgifterna att tränga in till tumörerna i hjärnan.

 

 

Yeesssss! Hurra!

Jag testade att sätta min nya Trampa vid datorn. Bordet är ganska högt, så om jag sätter stolen i en låg position och sitter lite som i en sportbil går det alldeles utmärkt att trampa, utan att knäna slår i bordets undersida. Min benträning kommer att gå som en dans. Tack Lotta på Öland som gav mig tipset om Trampan.

Men nu är jag trött i benen, så jag får skicka iväg det här och vila lite.

2010-02-26 – lite träningsvärk

Jag vaknade med lite träningsvärk på lårens baksida, så Trampan har nog verkan. Jag har ju medvetet tagit det försiktigt, för jag vill varken överanstränga mig eller få mer träningsvärk än nödvändigt. Nu vet jag att jag ska stretcha duktigt, även om jag bara trampar en liten stund.

Ikväll har vi haft Julia på besök. Det var första gången vi var barnvakt, medan hennes mor och far var på studentspex. Lite svårt att förstå alla hennes signaler, men så småningom har vi fattat när det gällt blöja, mat eller varit sovdags. På onsdag eftermiddag ska vi få den äran igen.

2010-02-27 – tröttheten ger sig inte

Jag har sovit ovanligt mycket de senaste nätterna. Men jag är ändå bara trött, trött, trött. Jag har fått en del förkylningar och dom tar förstås en del energi – men all energi?

Sedan jag skrev det där vid lunch har jag orkat duscha och slötitta på melodifestivalen. Det är allt. Och nu är jag helt slut och ska gå och lägga mig.

2010-02-28 – lyckas jag klara mig utan illamående den här vändan?

Jag hade glömt ta en medicin i går kväll, så jag gick upp inatt och tog den. Den smakar inte särskilt aptitligt, men vanligtvis går den ner utan knot. Nu kände jag de välbekanta kväljningarna från förra omgången cytostatika. Jag satte in moteld direkt, Primperan, och det känns som om det skulle gå – att jag slipper bli illamående. Man kan ju i alla fall hoppas.

Jag fick ett uppmuntrande email från min bloggande vän som fått strålbehandling en masse. Han känner igen min trötthet. Det värsta kommer efter strålningen och sitter i ett tag, men släpper sedan rätt fort. Bra, då är det ju bara att vänta, typ.

2010-02-28 – hur funkar min ”blogg”

Någon har frågat hur jag gör bloggen rent tekniskt. Du som inte är intresserad, kan gå till mars månad direkt: http://sten.kfib.org/Diverse/Resan/Resan_03.htm

Jag lade den här beskrivningen i slutet av en månad, bara för att det ska vara lätt att hittat tillbaka till den om någon skulle vilja läsa texten vid ett senare tillfälle. Leta alltså efter den sista februari, du vet den där korta månaden.

Jag är lat i grunden och ville inte lägga ner för mycket jobb för att komma igång. Trots att jag jobbat med IT sedan långt innan det hette så, har jag aldrig själv byggt något system som varit avsett att köras på Internet. Jag hade således inga gamla kunskaper att falla tillbaka på.

Det jag hade till mitt förfogande var en plats på en server 1) hos en god vän. Där har jag genom åren lagt upp lite filer, dokument som jag i olika sammanhang har velat dela med mig av. En viktig aspekt för mig är att det inte är en ”öppen webplats”, det vill säga en plats som man hittar om man söker efter saker på Google. Den som ska hitta saker där hittar sakerna för att jag har givit en länk dit. Som t.ex. den här bloggen.

När jag började skriva på min resa, hade jag många vänner i tankarna. Alla dessa vänner är vana vid att läsa och skriva text med hjälp av email och andra textbaserade kommunikationssystem. Det gjorde att jag koncentrerade mig på texten och inte på utseendet. Nu har andra människor anslutit, som kanske inte kommunicerar elektroniskt lika flitigt, och som kanske hade förväntat sig något mer ”flashigt”. Om du tycker att själva utseendet är torftigt, så har du nu fått förklaringen.

En fördel med att bara skriva text och undvika alltför ”flashiga” saker är att dokumenten blir väldigt små. Om någon fortfarande sitter med ett gammaldags modem som kontakt med Internet, så går det ändå rätt fort att ladda hem texten för att läsa.

Verktyget (programmet) som jag använder för att skriva är Word. Jag skapade helt enkelt en text och sparade som HTML-dokument 2). Sedan redigerar jag det dokumentet fortlöpande och lägger till saker längst ner. För varje dag (rubrik) fixar jag en länk i listan längst upp i dokumentet för att du som läsare ska hitta det senaste lite enklare.

Hur får jag då upp dokumentet på web-platsen? Jag använder gratisprogrammet WinSCP, ett föredömligt enkelt program att använda. Efter att jag installerat programmet behöver jag skriva tre saker: namnet på min gode väns web-plats, mitt användarnamn och lösenord. Då visas ett fönster som liknar Windows Utforskares fönster. Man känner genast igen sig. Sedan klickar jag bland mina mappar tills jag kommer till ”Resan”. Därefter letar jag rätt på mitt nyss uppdaterade HTML-dokument i Utforskaren och så drar jag dokumentet med hjälp av muspekaren till WinSCP-fönstret. Det tar mindre än en sekund att ”publicera”, det vill säga att byta innehåll i dokumentet på web-platsen.

Många skulle kalla mitt förfarande för gammaldags och primitivt, men jag har ålderns rätt att vara gammaldags – så det så! ;-) En sak som alltså saknas är möjligheten att skriva kommentarer, för det ska man kunna i en ”riktig” blogg. Men det är också ett medvetet val från min sida. Jag vill inte vara ansvarig utgivare för sådant som andra människor skriver. Mer än 99% procent av det som skulle skrivits skulle vara snälla, uppmuntrande och ibland rent rörande saker, det har jag ju sett i de email och KOM-texter som jag fått, men jag skulle ändå vara tvungen att med jämna mellanrum kolla bland kommentarerna och rensa bort den promille av inläggen som inte skulle vara där. Det slipper jag nu.

 

Oj, så långt det här blev då. Här kommer sammanfattningen:

-         Word (vilket program som helst som kan spara i HTML duger)

-         HTML

-         Utforskaren i Windows

-         WinSCP

-         Dra och släpp

 

Fotnötter:

1) Min vän har en WEB-server som även inkluderar en FTP-server.

2) HTML är det format som nästan alla web-platser använder för att visa sin text i till exempel Internet Explorer.

 

 

Så var februari slut. Resan fortsätter i Mars: http://sten.kfib.org/Diverse/Resan/Resan_03.htm

 

 

Kommentar?

Min email-adress om du känner för att skicka en hälsning: stensunnergren@gmail.com

Medlemmar i KOM skriver förstås meddelanden där.

Kanske vill du ge ett tröstens ord till Elsbeth? Hon läser elsbeth@linkopingjudo.org ibland.

Du får gärna sprida adressen hit till precis vem du vill som kan tänkas vara intresserad, men jag vill att du frågar mig innan du länkar hit från någon hemsida.