Resan, maj 2010

 

Beskrivningen av min resa började här: http://sten.kfib.org/Diverse/Resan/Resan.htm

Januaris anteckningar hittar du här: http://sten.kfib.org/Diverse/Resan/Resan_01.htm

Februaris anteckningar hittar du här: http://sten.kfib.org/Diverse/Resan/Resan_02.htm

Mars anteckningar hittar du här: http://sten.kfib.org/Diverse/Resan/Resan_03.htm

Aprils anteckningar hittar du här: http://sten.kfib.org/Diverse/Resan/Resan_04.htm

Junis anteckningar hittar du här: http://sten.kfib.org/Diverse/Resan/Resan_06.htm

 

 

2010-05-03 – ortopeden, spikning av lårbenet

2010-05-04 – ortopeden, Sten är inlagd på sjukhuset

2010-05-08 – hemma igen

2010-05-10 – lungmedicin och LAH

2010-05-11 – handikappad ”på riktigt”

2010-05-13 – många vill träffa mig

2010-05-14 – bara en kort notis

2010-05-15 – ge beröm, ta beröm, ha kul

2010-05-15 – barnkalas

2010-05-16 – kunde knappt vara med på kalaset

2010-05-17 – spikningen, långa versionen¨

2010-05-18 – ont eller trött

2010-05-20 – tog stygnen igår

2010-05-22 – intet nytt

2010-05-23 – en liten biltur

2010-05-25 – ge tack, få tack

2010-05-26 – kanske i tidningen

2010-05-27 – orkade inte skriva färdigt

2010-05-28 – mat och medicinklocka

2010-05-29 – med i Corren

2010-05-31 – fantomkänslor

 

 

2010-05-03 – ortopeden, spikning av lårbenet

Jag var på ortopeden idag. Faktiskt bara andra besöket där under hela den här tiden. Det blir spikning av lårbenet. Han satte upp akut, så jag åker in redan imorgon och blir inlagd på ortopedisk vårdavdelning. Jag opereras nog inte imorgon - kanske blir jag hempermitterad direkt och inkallad igen senare, jag vet inte.

Det blir kanske tyst här några dagar. Jag orkar egentligen inte skriva detta ens, men jag kände att jag ville höra av mig

2010-05-03 – Sten är inlagd på sjukhuset

Sten ringde mig nu på kvällen och berättade att han kommer vara inlagd på sjukhuset utan tillgång till Internet eller dator. Han kommer vara inlagd i en vecka och ville att jag skulle meddela det så ni som läser hans berättelse vet varför det blir en liten paus just nu.

/Martin

2010-05-08 – hemma igen

Tack Martin, .

Det känns tryggt att veta att du kan rycka in när jag själv är offline.

Vi lurade dom allt på ett par dagar, min kropp och jag. Jag har fått mycket beröm för att återhämtningen har gått så snabbt, men det är ju min kropp som gärna vill igång igen. Det handlar mer om vilja än förmåga, och gisses vilken förmåga kroppen har om man bara vill lite grann och inte bangar för att det kanske känns stelt och gör lite ont.

Detta hände:

Korta versionen: Jag åkte in på tisdag förmiddag och skrevs in på avdelning 30 (jag återkommer till den avdelningen i den långa versionen). Det blev ingen operation på tisdagen, utan jag fick beskedet sent tisdag kväll att jag var uppsatt till onsdagen. Jag fick vänta till kl 19 innan jag åkte iväg till operationsavdelningen. Jag vaknade omkring kl 23. Kvart i tolv var jag på toaletten på egna ben (fick förstås hjälp, men jag var på toaletten på riktigt). Ett dygn efter operationen var jag och en sjukgymnast och provade trappträning med kryckor. Att kunna gå i trappor var ju ett villkor för att jag skulle kunna åka hem och leva här på ett smidigt sätt. Ytterligare ett halvt dygn senare (dvs igår) satt jag i taxin hem.

En läkar(student) uttryckte sig: ”Allt som kunde ha gått fel har inte gjort det”. Snubblande nära Murfy’s lag i sin formulering, men väldigt långt bort i sin betydelse. Lite för kaxigt för att jag själv ska våga tänka så. Jag har fortfarande tre öppna sår… Omlagda förstås, men ändå.

 

Den lite längre versionen:

Det här får vi ta en annan dag, för tröttheten och orkeslösheten sitter i förstås.

2010-05-10 – lungmedicin och LAH

Träffade lungläkaren idag. Jag ska börja ta ett nytt preparat, Tarceva som kan ha bra effekt mot skelettcancer om man inte varit rökare innan. Det blir en testperiod på ca fyra veckor. Vanliga biverkningar: hudutslag, diarré, tål inte sol, plus några fler, mindre sannolika. Det är meningen att preparatet ska hindra cancercellerna från att dela sig. Om det hjälper så kommer jag förhoppningsvis att må bättre. Preparatet kan kanske ge ett litet hopp om lite bättre livskvalitet. Just nu har jag ingen sådan – alls.

Min sköterska på LAH var här ikväll. Hon lade om de tre såren, dom ser bra ut allihop, och vi gick igenom ett antal frågeställningar som Elsbeth och jag hade. LAH ska ju hjälpa mig att klara av illamående, smärta och trötthet. Vi gick igenom min läkemedelslista och organiserade om lite i den. En del kastades om, en del kastades ut och några tillkom. Jag fick en stor Dosett av den LAH-sjuksköterska som var här i förrgår. Den fyllde jag i helgen, men det är bara att rensa ut och göra om från början, ja det blir nästan så i alla fall. En Dosett finns i flera storlekar och används för att fördela medicin för till exempel en vecka i taget. Den är jättebra, men det blir knepigt vid sådana här situationer.

2010-05-11 – handikappad ”på riktigt”

Nä då, jag har inte gjort mig illa, men sjukgymnasten på LAH var här med tre handikapphjälpmedel idag:

-         Det första är en elektrisk rögghöjare till sängen. I nedfällt läge märks den inte alls under bäddmadrassen, så den verkar lovande. Få se om en natts försök att sova ändrar min uppfattning. Kanske ersätter den min gamla fåtölj.

-         Det andra hjälpmedlet är en sits till toan med handtag att lyfta sig med när man kliver upp och ned. Kändes OK. Faktiskt mindre ”otymplig” än jag trodde den skulle vara.

-         Det tredje var en ”gå stol”, som en rollator utan hjul och utan sits. Kanske kan den vara användbar, när man ska resa sig, jag vet inte. Troligen är man inte i närheten av den, när man behöver den. Den är i vanliga fall redan i vägen, har vi upptäckt.

2010-05-13 – många vill träffa mig

Det känns fantastiskt att så många vill träffa mig i olika sammanhang. Jag skulle bara önska att jag hade krafterna. Det skulle vara väldigt roligt att se er alla, som tänker på mig. Det är jättesvårt att tacka nej och jag har ännu svårare att formulera mig, så att det inte känns högdraget, ovänligt, otacksamt eller ovänligt. Jag vill ju så gärna, jag har bara inte krafterna. Jag lovar att om bara det sista halmstrået (medicinen, Tarceva) hjälper och jag får en höjd livskvalitet, dvs mer energi, så ska jag göra allt för att planera in besök och träffar. Kom dock ihåg att jag är sjuk. Jag kan inte göra det jag gjorde förr. Ta en fika kan kanske gå. Lunch ute, skulle inte tro det.

Dessutom måste jag smyga i mig tabletter som den värsta knarkare hela tiden. Eftersom medicinerna påverkar varandra och jag hela tiden mår illa till gränsen för att kräkas, så håller läkarna på och grejar och ändrar doser hit och dit, så jag blir alldeles snurrig. Elsbeth har bättre koll än jag, trots att hon även har sin egen medicinering att tänka på. Just nu tar jag totalt 40 tabletter per dag av 11 olika sorters medicin. Dessutom har jag fem sorters medicin av typen ”Vid behov”. Jag tar ”normalt” medicin vid fyra tillfällen per dygn, men just nu är magen extra känslig, så då startar jag upp magen med en extra supp tidigt på morgonen. Den här nya medicinen vill vara ensam i magen, så två timmar före och en timme efter det att Tarcevan tas får jag inte inta någon annan föda eller medicin. Detta låser ju upp dygnet och gör att det är ännu lite svårare att planera in möten.

Jag vill gärna träffa er, men vi får vänta några veckor och se hur medicinen verkar.

2010-05-14 – bara en kort notis

Jag har påbörjat en längre text, men den är inte redigerad, så den får vänta.

Nu blir det bara go’natt!

2010-05-15 – ge beröm, ta beröm, ha kul

Jag har den senaste tid fått beröm för att jag har en del egenskaper som tydligen är nyttiga. Det har varit i olika sammanhang. Det känns som att människor vill att jag ska veta det innan jag lämnar jordelivet. Men få sådana signaler har kommit från människor som jag jobbat ihop med eller haft som chefer i mina ordinarie jobb. I så fall har det nästan aldrig rört sig om mina ordinarie sysselsättningar, bara saker som jag gjort ändå eller vid sidan av jobbet.

För att undvika missförstånd. Jag har under många år haft ett ”vid sidan av jobb” på LiU. Jag har fått väldigt mycket bekräftelse därifrån från olika håll, men LiU-jobbet har aldrig varit mitt ”ordinarie” jobb.

Jag funderar på: Om jag hade fått mer beröm under mitt arbetsliv, hade jag då utnyttjat berömmet och sökt mig till verksamheter, där mina egenskaper kommit till mer nytta? Det känns som att jag varit på fel plats så många gånger. Jag har jobbat i fel organisationer med fel saker. Jag har många gånger känt mig ganska misslyckad – suttit av tiden. Jag funderar på om mitt arbetsliv hade blivit roligare om jag lyssnat bättre på signalerna, som jag nog fick även som ung, men inte tog dom till mig.

Sensmoralen från gamlingen är alltså:

Ge varandra beröm!

Ge beröm så ofta som det är befogat. I alla sammanhang – tala om vad som var bra. Ge även beröm till någon som du inte känner, kanske en föredragshållare, som gjort en bra framställning. Glöm inte bort chefen. Han/hon drar skutan varje dag och sprider säkert beröm och annan energi omkring sig, men vem kommer ihåg honom? Var får han sin kraft ifrån? Tala om för honom/henne om han/hon gör något bra. Chefer behöver det lika väl som alla andra – bra och dåliga chefer! Bra chefer för att få bekräftelse på att de gör rätt och dåliga chefer för att få en hint i rätt riktning.

Men ge bara ärligt menat beröm, aldrig som fjäsk eller för att muntra upp någon som har gjort bort sig. När någon gjort bort sig ger man tröst och kanske pekar på något som ändå var bra, ingenting är genomuselt.

Jag har fått beröm genom åren. Att säga något annat är mycket orättvist. Men har jag lyssnat på berömmet på ett klokt sätt – tagit det till mig? Har jag utnyttjat berömmet på ett bra sätt? Hade jag fått ett roligare arbetsliv om jag tagit till mig av berömmet och styrt mer åt det hållet som berömmet pekade? Med ännu mer beröm hade jag kanske fattat vinken till sist.

Nästa sensmoral är:

Ta emot beröm!

När du får beröm (jodå, det får du ibland, du kanske inte märker det), förutsätt att berömmet är äkta. Tro aldrig att någon fejkar beröm, varför skulle någon vilja göra det? Det finns aldrig någon anledning. Tvärt emot tar det oftast emot att ge beröm. Nej, om du får beröm, så är det äkta! Känn på berömmet, njut av det. Fundera på vad det skulle innebära att jobba mer med sådant som du är bra på, dvs som du får beröm för. Hur skulle dagarna se ut då? Skulle du få mer energi i livet?

Det är ofta de enkla sakerna man får beröm för. Dvs saker som du tycker är lätt, det är just det du får beröm för. OK, ibland får man beröm för att man tar i utav h-e och presterar mycket på kort tid, men det är inte den sortens beröm jag tänker på här. (Dom som tar sådant beröm på för stort allvar brukar drabbas av utmattningssyndrom.) Utnyttja detta faktum! Sök dig till arbeten, där du får göra saker som är kul. OK, du har säkert en yrkesutbildning som gör att du är låst till en viss typ av jobb, men vaddå, du kan väl vara lite flexibel. Kanske hitta ett jobba som innebär en mix av flera olika saker, dels det som är roligt och dels det du är utbildad för. Kanske kan du jobba två deltider? Med lite vilja, engagemang och framtidstro kan man hitta lösningar. Minns också att om din arbetsgivare verkligen gillar dig och det du presterar är han säkert villig att vara flexibel. Kanske kan han låta dig gå ner i arbetstid för att prova på något annat, väl medveten om att du kommer att ha mer energi till det gamla jobbet på grund av den energi-kick-back man får att av att jobba med roligare saker (på det nya jobbet).

Nej då, jag har inte haft ett uselt liv. Jag har haft många jobb under åren. En del jobb har varit riktigt roliga och man har längtat till måndagen varje helg, men ofta har jag lika hårt längtat till fredagen… Jag har inte känt att jag har presterat särskilt bra på dom jobben heller. Ganska tidigt började jag stjäla till mig tid för att kunna göra sådant som jag tycker är roligt och därför är hyfsat bra på, det går ju hand i hand. Det har berikat livet till mycket stor del.

Sista moralkakan:

Se till att ha kul! Du har bara ett liv!

2010-05-15 – barnkalas

Det där långa avsnittet ovan har jag skrivit under flera dagar, när det ibland har kommit ett stycke kraft någon kvart.

Imorgon, söndag lunch, kommer barnen hit. Vi brukar träffas nära Elsbeths födelsedag som inträffar nästa vecka. Tre söner, en sonhustru, en flickvän och ett barnbarn. Elsbeth har gjort så fint och lagat mat och allt. Och jag har inte haft krafter att göra någonting alls. Jag känner mig som en buse. Dels tar hon hand om hus och hem, dels tar hon hand om att fixa till gästerna och så tar hon hand om mig ovanpå det.

2010-05-16 – kunde knappt vara med på kalaset

Idag var ingen bra dag för kalas. Krafterna är verkligen på minimum. Jag satt med vid varje rätt, men stoppade bara i mig en tugga, sedan gick jag in och lade mig i rummet bredvid. Då hörde jag allt som sades, men jag var ju liksom inte med. När dom hade gått så slocknade jag nästan bums och sov ett par halvtimmar.

Men naturligtvis var det väldigt roligt att se dom allihop på samma gång, det sker trots allt inte så ofta.

2010-05-17 – spikningen, långa versionen

Här kommer mer text, som är skriven under flera dagar (och nätter), under små korta stunder tillstulna en kvart då och kvart då.

Jag lovade ju att skriva lite mer om hur det var att ligga inne på ortopeden. Här kommer lite minnen, tankar och reflexioner.

Studentdriven avdelning

Vårdavdelning 30 på ortopeden, som jag låg på, är studentdriven. Det är en världsunik satsning, initierad av Anders Kalén, överläkare på ortopeden. Det finns en liten kärna av anställd personal, några läkare och sjuksköterskor, men inga undersköterskor. Dessa arbetsuppgifter sköts i stället av studenter på HU (HälsoUniversitetet). Studenterna bildar ett eller flera vårdlag om ca fyra studenter i varje lag, som sköter om patienterna. Om jag fattat saken rätt, så består varje vårdlag av en läkarstudent, två sjuksköterskestudenter och en sjukgymnaststudent eller en arbetsterapeutstudent. Studentdrivna avdelningar har funnits ett par år och det ingår numera som ett obligatoriskt moment i utbildningen för alla studenter av dessa kategorier att jobba tio arbetspass på en sådan avdelning.

Idén med studentdriven vårdavdelning är som sagt världsunik och det kommer många studiebesök. Jag läste själv om avdelningens existens i LiU-nytt (en tidning som skickas till folk som någon gång läst på Linköpings Universitet) för ett par år sedan. Jag visste alltså om att den fanns, men hade ju ingen aning om att jag själv skulle hamna där nu. Det var extra roligt.

Det var intressant att ligga på en sådan avdelning. Varje vårdlag hade väldigt få patienter så dom hade verkligen tid med en. Vi hade många intressanta samtal. Själva vården blev ingalunda sämre av att det var studenter som skötte den. Varje gång dom fick problem hade dom ju en erfaren sjuksköterska eller läkare att fråga.

Tanken med att låta studenterna komma ut i ”verkligheten” innan dom är klara med utbildningen är så klockren. Det påminner väldigt mycket om den kurs, PUM, som jag själv varit engagerad i under tiotalet år. Den kursen finns på Tekniska Högskolan, en annan del av Universitetet. Där låter vi ca sju studenter på data- och datavetenskapliga programmen (D och C) bilda ett projekt, som utvecklar ett datorprogram för en äkta kund. Dvs studenterna utvecklar något som är tänkt att användas av någon, inte bara lämnas in och rättas och sedan glömmas bort. Tänket bakom studentdriven vårdavdelning och PUM-kursen är väldigt lika och PUM var lika revolutionerande när den startade för ca 25 år sedan. Det är spännande att se entusiasmen hos studenterna i båda fallen. Man ser hur dom verkligen suger i sig av andras erfarenhet och att de njuter av att få tillämpa sina kunskaper, utan den styrning som alltid finns med i andra kurser.

Väntan

Jag kom in tisdag förmiddag och åkte hem fredag eftermiddag. Kan det ha blivit så mycket väntan då? Jo, faktiskt så var nästan all vaken tid väntan. Jag tänker förstås mest på väntan innan operationen. Jag var beredd på att åka till operationsavdelningen redan 07 på onsdagsmorgonen och jag hämtades till opererades kl 19.

På tisdagskvällen hade jag fått besked om att jag skulle fasta från kl 24. Men jag som ju är beroende av att alltid få i mig näring, så att det räcker till nästa gång det är dags att äta? Om jag ska svälta, som kommer jag ju aldrig att ta mig upp igen. Men jag fick energidropp och mådde ur den synpunkten väldigt bra under ett par dygn.

Det verkade länge som att jag inte skulle bli opererad på onsdagen, utan få vänta till torsdagen, dvs med ytterligare ett dygns svält. De hade fått in ett fall, som dragit ut på tiden. Jag tillämpade dock lite list och kände nog även äkta förtvivlan om energibalansen, om jag skulle bli tvungen att svälta en dag till. Så jag kom in som sista ”ordinarie” patient på onsdagskvällen. Jag tror att en läkare jobbade över en timme för min skull.

”Full rörlighet”

Jag åkte som sagt ner till operation kl 19. Jag vaknade på PostOp kl 23:15. Kvart i tolv var jag kissnödig och fick frågan om jag ville ha flaska ”Helst inte”, sade jag, ”kan ni ta mig till toaletten?” Sköterskan tittade på mig och kollade i papperen som opererande läkare hade skrivit. ”Det står bara ’full rörlighet’ här”, sade hon och så hjälpte dom mig ur sängen och till toan. Sedan fick jag hela tiden höra ”full rörlighet”, så fort jag frågade till exempel en sjukgymnaselev om någon rörelse med benet var olämplig. Och så känns det fortfarande snart två veckor efter operationen, jag känner absolut ingen skillnad mot innan, men nu vågar jag lita på benet igen.

Röntgenbilder, 100% + 70% bra

Plötsligt kom en läkare med operationsmössa på huvudet in på mitt rum. Han berättade att det var han som opererat. Jag tackade och frågade om det gått bra. ”Ja, det viktigaste har gått bra och det andra gick rätt så bra, säg 70%. Nedre änden är mycket bra, spiken kom långt ner och det gick bra att fästa med två skruvar. När vi skulle skruva i en förstärkningsskruv i lårbenshalsen kom vi inte riktigt i den vinkel vi önskade. Vanligtvis gör man ju den här operationen efter en fraktur och då är ju grejorna lite flexiblare. Då kan man vrida sakerna tillrätta. Nu vågade jag inte ta i hur mycket som helst...”

”Men det håller att gå på!”, avslutade han och gick sin väg.

En av läkarstudenterna var lite extra nyfiken, så han fixade så att jag kom iväg till röntgen och tog bilder på det nyopererade låret. Bilderna bekräftar precis det som opererande läkaren hade sagt. Nedre infästningen är helt perfekt och den övre är lite sned, men som Anders Kalén senare uttryckte det, när han såg bilderna ”Vi lyckades perfekt med operationen, men fick inte med förstärkningseffekten, som kunde ha varit en bonus”.

Sjukgymnaster

Jag måste berätta om de två sjukgymnaststudenter som jag träffade. Båda var väldigt kunniga, åtminstone verkade dom så inför en lekman som mig. Jag fick ett träningsprogram, som var utformat för den som just fått lårbenshalsen lagad. Det är väl ganska nära verkligheten och jag kunde göra allting till väldigt stor belåtenhet för studenterna.

Nu ska vi ju vara medvetna om att jag faktiskt inte hade något trasigt med mig till sjukhuset... Jag hade ju ingen fraktur, dom har bara bankat in en rostfri spik inne i det ”oskadade” lårbenet en så kallad märgspik.

Jag frågade om dom kunde lära mig gå ordentligt med kryckor. Så 25 timmar efter att jag åkt till operation testade jag att gå med kryckor i trappan. Jag var bara lite stelare och ännu orkeslösare, annars kändes det bra. Det var ju ett villkor för att kunna åka hem – att jag kan ta mig upp och ner här hemma.

Jag fick också chansen att prata med de båda sjukgymnaststudenterna (de jobbade på olika pass förresten). Jag berättade att de var duktiga i att uppmuntra och locka fram den egna viljan hos patienten. Vi pratade också lite om värk och värk. När jag var på röntgen tog dom utanpå kläderna på mina operationssår och det gjorde ju fruktansvärt ont förstås. Men när sjukgymnasten fick mig att själv röra på benet kändes smärtan mycket mer avlägsen. Hon lyckades få mig att mentalt inse att smärtan inte är farlig, den smärtan beror ju ”bara” på att dom varit inne bland musklerna och grottat runt en del. Klart att det känns, men det är ingen farlig smärta. Med det i huvudet kunde jag röra benet nästan obehindrat och efter några varv var smärtan nästan helt borta. Utan den hjälpen hade jag nog varit mycket stelare under de första dagarna.

Till sist fick jag chansen att berätta att dom gjort ett bra yrkesval. Tänk vad många glada och tacksamma människor dom hinner möta under sitt yrkesliv.

Man ska vara frisk…

Devisen ”Man ska vara frisk för att vara sjuk.” är alltid närvarande. Jag har under en period tagit en tablett mot magbesvär , men den får absolut inte tas tillsammans med den nya medicinen, Tarceva. Magmedicinen tar bort effekten av Tarceva. LAH-läkare och lungläkaren råkade pratas vid i telefon om en annan del av min medicinering och då nämnde lungläkaren det, varvid LAH-läkaren sade det till mig. Jag är nästan 100% säker på att lungläkaren inte sade något om det när vi sågs. Däremot stod det en notering på asken som medicinen kom i från apoteket. Undrar om alla läser den lappen så noga. Dessutom fick jag med mig åtta tabletter direkt från Lungmedicin, som jag hade kunnat hinna ta innan jag fick beskedet.

2010-05-18 – ont eller trött

I natt och idag har värken i benen suttit i nästan precis hela tiden. Trots massor av värktabletter av fyra sorter som ska samverka, så hjälper det inte. Det är så frustrerande. Om jag bara kunde sova under de jobbigaste perioderna, så skulle jag ju kunna göra något roligare under de bättre, men det blir precis tvärtom, när jag har riktigt ont kan jag ju inte somna.

Det där skrev kring lunch. Nu är det tidig kväll och jag har inte mycket värk (men jag är ju ängslig inför att det ska komma). I stället är jag trött, så jag orkar ändå ingenting. Nu är det dock ingen bra tid att sova, för jag ska ju sova inatt också.

Det är en ständig obalans i energi, sömn, värk och illamående.

Nu har det blivit sen kväll. Jag har orkat köra dammsugaren i två – tre rum och tittat lite på TV. Dessutom klarade jag att gå uppför trappan nästan helt utan hjälp av krycka. Jag har ju varit rädd om mitt vänstra ben, så därför har jag gått med krycka i trappan för att avlasta. Nu är ju det benet spikat och ska klara av den belastningen utan problem. Det gör det också, men musklerna är inte lika inne på det spåret. De har blivit lata och vill att armmusklerna även fortsättningsvis hjälper till. Men nu har jag givit mig tusan på att benen ska klara sig själva. Det gör dom nästan. Ge det ett par dagar till så…

Så där är mitt humör – det svänger hela tiden mellan förtvivlan och små ljusglimtar och små utmaningar.

Och så var kurator från LAH här i eftermiddags. Vi pratade en timme om livet och dess motsats.

2010-05-20 – tog stygnen igår

Igår var LAH här och tog bort operationsstygnen. Det gick så smidigt, hon var så lätt på handen. Jag förstår inte hur det kan kännas så lite att dra fram tråden. Såren såg bra ut. Det var inte riktigt läkt ännu i översta sårets ena ände, men inget alarmerande. Nu satte hon dit tejp, där det tidigare satt stygn och så satte hon även på självhäftande bandage ovanpå de tre såren och så ska det väl sitta några dagar till, innan vi släpper såren/ärren helt till verkligheten. Allt år så smidigt, dom har precis dom grejor dom behöver och vet precis vad som ska göras.

Tre sår skrev jag. Kan ju berätta hur det funkar:

Längst upp gör lårbenet en kraftig böj. Där är det lämpligt att öppna upp så att man kommer in i märgen. Så skjuter man in märgspiken genom det hålet. Fast ”bankar” är visst mera rätt ord enligt dom som var vakna vid operationen. ;-) Det är alltså det första såret.

Nästa sår sitter strax nedanför, men det tar vi sedan.

Det nedersta såret sitter strax ovanför knäet. Där öppnade dom upp för att kunna skruva i två skruvar tvärs igenom benvävnad märgspik och benvävnad igen. Jag är mycket imponerad över den precision som krävts för att lyckas med den prestationen. Märgspiken är ju förborrad, så det gäller att träffa rätt och man får bara en chans. Skruvarna monteras för att märgspiken ska fixeras vid benvävnaden. Om spiken tillåts röra sig kommer det aldrig att växa ihop och bli riktigt starkt.

Det sista hålet är nummer två uppifrån. Där gjordes en motsvarande fixering i benvävnad. Nu skruvar man en skruv rakt igenom lårbenshalsen, efter att skruven först har passerat benvävnad och märgspik. Samma sak här hålet och gängan i märgspiken är förborrat och gängat, imponerande precision!

Kan någon läsare Googla fram en bra länk med mer information om märgspiksoperationer, så skulle jag vara tacksam, min sökförmåga var noll idag.

2010-05-22 – intet nytt

Elsbeth har fyllt år, väldigt ojämnt, men annars har det inte hänt något här. Därför har det inte blivit så mycket skrivet.

2010-05-23 – en liten biltur

Elsbeth tyckte att jag borde komma ut lite, så vi tog en liten biltur. Tyvärr satte värken i som intensivast just då, så bilturen blev ännu kortare än den vi hade tänkt. Det hjälpte inte att jag hade satt in en extra dos mot värken.

Det är egentligen tur att jag egentligen inte är någon natur- och friluftsmänniska. I vintras sade jag att jag skulle undersöka våren, för det är visst något häftigt som jag aldrig lagt märke till. Det blev ju ingen vår, det har kanske varit fem riktigt fina dagar. Om jag nu hade varit friluftsmänniska och tänkt att jag skulle ha mycket tid att vara ute trädgård och på annat sätt, hade jag blivit lite besviken. Nu spelar det mig ingen roll. Jag får dessutom inte utsätta mig för direkt solljus på grund av medicinerna, så om jag ska gå ut i sommar, blir det mössa på.

2010-05-25 – ge tack, få tack

Fler moralkakor.

Jag hävde ur mig några moralkakor den 15e maj. Det var bara saker som for genom skallen, som jag skrev ner. Det jag inte hade räknat med var den fina responsen som jag fick på just den texten, man har talat om att sätta upp i fika rummet eller t.o.m. publicera i tidningen. Om det faktiskt är så att jag har något att säga, så kan jag ju fortsätta. En del är ju självklarheter, men kanske kan det vara bra att bli påmind om självklarheter ibland?

Jag har några fler kakor så jag hoppas att ni har mål i mun och stoppar mig, innan jag blir löjlig.

 

Det där lilla ordet ’tack’, så långt inne det sitter ändå. När någon håller dörren två sekunder, så du slipper ta fram nyckeln. När någon släpper dig före, för att du har mycket att bära. När någon släpper fram din bil, där gatan är enfilig. När någon tycker att du gjort något bra. OK, alla har inte svårt att säga tack, men jag tycker inte att någon skulle behöva tycka att det är jobbigt. Det kostar absolut ingenting att säga ”tack”. Det är fullständigt gratis. Adderar du sedan ett litet leende och dagen kan vara gjord för den du tackade. Det finns många människor som jobbar på isolerade jobb (mitt ibland oss), som kanske inte pratar med någon på hela dagen och så kommer ett tack och ett leende. Det är oerhört värdefullt.

Jaga tack! Håll upp dörren, gå åt sidan, släpp fram den andra bilen, gör allt det där som du själv skulle tacka för, om det gjordes för dig. Kanske får du ett tack, kanske inte, men i de allra flesta fall, så får du det. Ta åt dig av tacket och besvara leendet. Visst känns det gôtt? Spara det långt inne i själen som ett litet stycke energi att ta till när du behöver det. (Om du inte skulle få ett tack, bli inte ledsen för det, det finns massor av skäl till att glömma tacka – man kan gå i andra tankar, man kanske inte ens märkte att dörren hölls upp, det finns ju elektriska dörrar, man kan vara väldigt stressad, etc.)

Ett ord och ett leende, som kostar nada, men som ger så mycket. Trafiken innebär ju mängder av tillfällen, där man kan tacka varandra. Jag ska ta ett klockrent exempel: Parkeringshus/plats, biljetten kostar tio kronor för X timmar, jag har parkerat en stund, men det är fortfarande två timmar kvar på biljetten. Då ställer jag mig väl synlig för kön av bilar som kör in på parkeringen och håller upp biljetten till föraren. Det leende man får då sitter aldrig långt inne. Ofta kan man överlåta även P-platsen så att vederbörande slipper leta.

Jaha, men varför ska man nu lägga uppmärksamhet på ett sådant litet ord, hjälpsamhet kan ju fungera ändå? Visst är det så, man kan t.ex. tacka genom att i stället hålla upp nästa dörr. Tre argument för att ändå tacka:

-         Energi. Som jag skrev ovan får man ett litet energipaket, när någon visar uppskattning.

-         Nya kontakter. Vem vet vad det var för person som höll upp dörren för dig. Det kanske är det den person som du ska gå till på anställningsintervju / affärsmöte på måndag. Håll med om att det känns trevligare att inleda det mötet, om du vet att du har tackat för den lilla gesten, än om du inte har gjort det. Det är högst troligt att han minns om du tackade.

-         Det blir trevligare om alla visar uppskattning. Det blir faktiskt en trevligare stämning bland människor om folk öppnar upp sig mer och tar även de små chanserna till kontakt.

2010-05-26 – kanske i tidningen

En av mina läsare kontaktade tidningen och idag fick jag ett samtal och vi pratade lite om beröm, bloggar och livet. Hon talade något om en artikel i Corren på lördag.

2010-05-27 – orkade inte skriva färdigt

Tänkte skriva något ”kul” här, men det får vänta, krafterna tynar. Det får bli klart en annan dag.

2010-05-28 – mat och medicinklocka

Jag tänker mycket på Skalmans mat- och sovklocka. Du vet Skalman, kompis till Bamse med dunderhonungen.

Den här nya medicinen, som jag tar, har ett flertal egenheter, bl.a. måste den vara ensam i magen i tre timmar. Man får inte äta något under de två sista timmarna innan man tar tabletten och man får inte inta något den första timmen efter att man tagit tabletten.

Samtidigt tycker dietisten att jag borde äta varannan timme eftersom jag får i mig så ytterst lite mat varje gång. Hur gör man det där? Ja, man fixar det förstås inte full ut, men vi har hittat en stund på förmiddagen, som funkar hjälpligt. Så jag ställer larmet i mobilen vid tre tillfällen:

-         När jag ska vakna och ta tabletterna mot illamående (bra om magen får vila en dryg halvtimme efter det).

-         När jag ska vakna och ta resten av tabletterna samt äta frukost.

-         När jag ska vakna för att ta Tarceva. Här sover jag som djupast, så det tar rätt mycket på dygnets energi, men jag somna och om ganska lätt.

Efter det brukar jag inte styra så hårt över dygnets tablett/mattider, det löser sig hjälpligt ändå. Men när jag äter mat (med eller utan tablettintag), så får jag inte skyffla in för fort, då kommer den i retur. Jag behöver vänta 3 – 5 minuter mellan varje ”tugga”. Det använder jag äggklockan till, en vanlig mekanisk sak som nu har fått flytta till matbordet. Ta en tugga, sätt timern på 3 minuter, vänta tills det piper, ta en ny tugga… Rätt så uttråkande faktiskt.

Så det skulle inte vara dumt att ha en version 2 av Skalmans mat- och sovklocka, som även har en tugg-klocka .

2010-05-29 – med i Corren

Jodå, artikeln om mig fick plats. Känns bra på alla sätt och vis. Hon fick t.o.m. till en snitsig rubrik. Artikeln är snyggare i papperstidningen, men för den som hellre läser på nätet: http://corren.se/kultur/asaskronika/?articleId=5229737.

2010-05-31 – fantomkänslor

Igår blev inget skrivet…

Jag gissar att de flesta känner till begreppet fantomsmärtor, det är när människor kan ha ont i en amputerad eller förolyckad kroppsdel. Mitt hår har inte fattat att det inte finns längre. Jag har ”fantomkänslor”. Det gör inte ont, så smärtor vill jag inte kalla det. När jag tar med handen över huvudet, så känner jag ju hur det är, och när jag kollar i spegeln så ser jag hur jag ser ut och har accepterat det fullt ut. Men ibland får jag för mig att jag måste duscha för att håret känns otvättat. Men underligast är ändå att jag flera gånger varit på väg att hämta kammen för att jag känner mig okammad!

 

 

Ny månad igen:

Junis anteckningar hittar du här: http://sten.kfib.org/Diverse/Resan/Resan_06.htm

 

 

 

Fortsättning följer… 

Kommentar?

Min email-adress om du känner för att skicka en hälsning: stensunnergren@gmail.com

Medlemmar i KOM skriver förstås meddelanden där. (Vill du lära dig om KOM? Kolla här: http://sv.wikipedia.org/wiki/LysKOM. Det var ingen bra länk, kan någon visa mig en bättre?)

Kanske vill du ge ett tröstens ord till Elsbeth? Hon läser elsbeth@linkopingjudo.org flera gånger varje vecka.

Du får gärna sprida adressen hit till precis vem du vill som kan tänkas vara intresserad, men jag vill att du frågar mig innan du länkar hit från någon hemsida.