GETINGEN

 

I beskrivningen av Lådbilen, nämnde jag att vi byggde en sportversion på samma chassi som den stora bilen. Här kommer några bilder på den bilen.

 

1. Här är det fråga om ett lättviktsbygge, med få men starka delar. Det finns ingen del av ”karossen” som inte har minst två funktioner, utom möjligen den upprättstående brädan som håller rattstången på plats.

 

Hjulbasen är densamma som för den stora bilen, men här är det fråga om negativa överhäng.

 

Jag tyckte att gult och svart var snyggt och jag ville utnyttja de naturliga konturer som fanns. Av någon konstig anledning, döpte vi genast bilen till Getingen.

 

2. Inget baksäte här inte, men jag kunde inte avhålla mig från att göra ett litet bagageutrymme. Luckan är uppfälld på bilden, men gick att fälla ner. Rymde kanske ett kramdjur eller så.

 


DETALJER

Klart att jag även här måste visa några av de tekniska lösningarna. Chassit är i stort sett detsamma som på den stora bilen, men jag gjorde en ny framvagn, där jag satte p-staget bakom framaxeln i stället för tvärtom. Anledningen var dels att få en kortare bil och dels att p-staget skulle sitta väldigt utsatt längst fram i händelse av någon liten krock eller så.

 

3. Här syns den kraftiga framaxeln som samtidigt agerar stötfångare. (Ingen stötupptagande krockzon).

 

Man kan se bromspedalen sticka upp över kanten, lite käckt på sned. Med flit förstås. Ville ha pedalen lite till höger, medan nederdelen skulle påverka bromsanordningen mitt i bilen.

 

Styrväxeln är här monterad i ett aluminiumkonstruktion. Kuggstången löper med bättre precision, än i den träskena som fanns i stora bilen. P-änden (heter nog något annat) fick här ett mer komplicerat utförande eftersom rörelsen ska ledas genom chassiet. På den stora bilen gjordes det framför framaxeln vilket var enklare.

 

På bilden är ratten vriden till sitt högra ändläge.

 

4. Och här är ratten vriden max åt vänster.

 

5. Framvagnen ur en annan vinkel.

 

Möjligen kan man ana P-ändens konstruktion.

 

Här syns det nog tydligast att den främre brädan på ”karossen” har en vinkel som är direkt bestämd av vinkeln på rattstången, så att den kunde bilda ett naturligt lager för densamma.

 

6. Här syns bromspedalens enkla konstruktion. Inga skruvar, bara direkt tryck trä mot trä. Funkade förvånansvärt bra.

 

Golv behövs inget, det väger bara en massa. Fötterna har man på lämplig bräda. Olika beroende på hur lång man är. Den som har ben som räcker till andra brädan kan bromsa.

 

EFTERSNACK

En del av denna text refererar till både Getingen och den blå lådbilen.

 

Hur var då dessa bilar att köra? Förvånansvärt trevliga faktiskt.

 

Det som jag blev allra mest nöjd med var styrningen. Mycket fin precision och bra ”bilkänsla”. Mycket bättre än de köpta trampbilar barnen hade. Det var väl ca tre varv mellan fulla rattutslag om jag minns rätt. Ratten gick väldigt lätt. Om man körde på något med det ena hjulet slets inte ratten ur händerna, utan det gick oftast bra att reda ut situationen. Med en ”brädstyrning” med centrumbult hade resan slutat där, med max stryrutslag.

 

Bromsarna var lättrampade, men effekten var kanske inte den allra bästa. Jag lyckades aldrig låsa hjulen, hur hårt jag än trampade. Jag tror det beror på att kvastskaftet böjde sig i stället för att överföra kraften till bromspunkten.

 

Fjädringen gjorde att bilarna var riktigt bekväma att åka i. Mindre stenar på asfalt kändes inte alls. Fjärdingen gjorde också att det var lätt att ta sig över trottoarkanter, om man tog dem på snedden.

 

Den blåa bilen var som sagt ganska tung, men Getingen blev precis så lätt som jag hoppats. Där fanns inget skjutbart säte, så när Martin körde hade han en kudde bakom ryggen. Annars nådde han inte fram till bromspedalen. Om jag satte fötterna längst framme kunde jag också köra, men knappast bromsa med bromspedalen.

 

Väghållningen var inte den bästa. Stela axlar, längsgående bladfjärdring och avsaknad av stötdämpare gjorde sitt till, men bilen var ju inte avsedd för några högre hastigheter. En gång lät jag barnen skjuta fart med mig bakom ratten på Getingen utför en backe. När jag fått upp farten, ville jag testa om jag kunde få sladd på asfalten. Gissa om det gick att sladda! Den var överstyrd så in i norden. I sladden kavlade däcken av. Det var helt omöjligt att häva sladden, så jag for av cykelvägen och välte. Slog mig som tur var inte, men roligt var det. Sedan ville inte barnen att jag skulle köra igen. Vet inte om det var mig eller bilen de var rädda om.

 

Extrabild

Jag glömde ju en bild. Den visar bilens storlek tillsammans med barnen.

 

7. Här sitter Martin vid ratten, med kudde, gul förstås, medan bröder och grannflickor ser på. Puttapå-handtaget var nog ett kvastskaft, tror jag. Fungerade samtidigt som störtbåge.