SKRINDAN

 

När Johan var 1½ år gjorde jag en skrinda att dra honom i. Vi hade en gammal barnvagn, som en gång använts att dra tvätt i till och från tvättstugan, innan vi hade barn. Den fick släppa till hjulen till skrindan.

 

1. Här är skrindan med konstruktör och resenär.

 

En ganska ordinär skrinda, eller hur? Fyra hjul, en vagnskorg och en dragstång. Titta en gång till på bilden! Det finns detaljer som skiljer den från den du köper i affären. Resten av denna text beskriver dessa skillnader.

 

Konstruktionstankar

När man kör en barnvagn märker man snabbt vilket undermåligt chassi den har. Det är vridstyvt, som en planka. Enda sättet att ta sig uppför en trottoarkant är genom att trycka ner handtaget, så att framändens hjul lyfts över kanten och sedan får man lyfta bakhjulen med handtaget. Försök ta en trottoarkant på snedden med en barnvagn. Glöm! Vi något tillfälle (har glömt sammanhanget nu) hade vi kört med barnvagnen på en skogsstig med småsten och rötter. Vi fick ge upp och bära Johan i stället.

 

Jag ville bygga en skrinda som man kunde dra efter sig även i lite terräng, typ skogsstigar, utan att man skulle fastna på varenda sten eller trädrot. Jag försökte analysera vad det är som gör barnvagnsunderredet så jobbigt att köra. I och med att chassit är så vridstyvt så fungerar det bara bra på slät asfalt eller grus.

 

Om man kör på en sten med t.ex. höger framhjul så lyfts vänster framhjul och höger bakhjul upp i luften och vagnen står och balanserar på två hjul. Det är dessutom väldigt tungt att köra upp det där hjulet på stenen. Varför är det så? Jo, i och med att två hjul inte hjälper till, måste man lyfta halva vagnens totala vikt för att köra upp det enda hjulet på stenen.

 

Hmm... hur undviker man det? Hur gör man vagnen mer följsam? Om man sätter fjädring på hjulen, kan ett hjul köra upp på en sten med alla de andra fortfarande i marken. Dvs alla hjulen ”hjälper till”. När man kör upp ett hjul på den där stenen lyfter man bara en fjärdedel av vagnens totalvikt. Det borde bara bli hälften så tungt.

 

När jag kommit så här långt i mina funderingar bestämde jag mig för att det här med fjädring måste testas.

 

Jag ville också ha broms på vagnen. Inte så att jag trodde att det skulle bli en fungerande färdbroms, men jag ville i alla fall kunna ställa i från mig skrindan någorlunda säkert. En sådan broms finns ju på alla barnvagnar, så jag bestämde mig för att använda mig av den rakt av. Det gällde bara att hitta på en bekvämare mekanism än de fotmanövrerade spakar som satt på barnvagnsdonatorn.

 

En sak till som stört mig på de skrindor jag sett var framvagnen. En enkel planka med centrumbult. Vrid dragstången till max styrutslag och skrindan blir väldigt ostabil. Nej, en riktig framvagn med parallellstag skulle det vara. Klart en gammal Mecanopojke fixar en så’n!

 

Så, nu hade jag kravbilden klar för mig.

Byggandet

Det är ju klart att när man sätter igång med ett sådant här projekt, så blir inte alla detaljer klara på en gång, utan man tar en sak i taget, provar lite, ändrar, provar igen. Så där höll jag på och familj och besökare som såg bygget var föga imponerade. ”Du har ju inte gjort något sedan sist vi tittade”, var en kommentar jag fick. De skulle bara veta hur många timmar jag lagt på att utforma en liten detalj, så att den skulle fungera som jag ville, eller att jag byggt om hela framvagnen, för att den skulle få de rätta måtten. Det syntes ju inte, för det fanns ju en framvagn även förra gången de tittade.

 

För att inte tala om utprovningen av fjädringen. Hur styv skulle den vara för att fungera bra? Den skulle ju vara tillräckligt mjuk för att kunna klättra över stenar, men samtidigt skulle den ju inte bottna för minsta gupp. Johan var 1½ år och Peter var på väg, så jag försökte dimensionera skrindan för två barn upp till några år gamla.

 

Så småningom blev jag dock klar med chassiet, dvs bottenplatta, hjul, fjädring, styrning, broms och dragstång. Då tog jag en kväll och fixade till överdelen ”korgen”, dvs det som gör vagnen till just en skrinda. ”O vad fin den är!”, sade plötsligt alla. Folk! De förstår aldrig vad som är viktigt för en tekniknörd. ;-)

Detaljbilder

Här kommer nu lite bilder som visar olika egenskaper hos konstruktionen.

 

2. Här ser vi bromsen. Jag sparade den del av barnvagnens ram som håller fast bromsen. En bromswire till en cykel, en plåtbit och lite ståltråd fixade resten. På den här bilden ligger bromsen an mot hjulen.

 

3. På den här bilden ligger inte bromsen an. Man kan också se att dragstången har en annan vinkel. Kan det ha ett samband? Spännande fortsättning lite längre ner i texten.

 

Men först ska vi titta på framvagn och fjädring. Vi tar fjädringen först. Du ser fyra slanor som är fästade på undersidan av bottenplattan. Två är riktade rakt bakåt och två är riktade snett framåt. Det är hela fjädringen! Anledningen till att de främre är riktade snett utåt är att det gav större plats för framhjulen att vridas.

 

Framvagnen syns också på bild 3. En stel balk och ett parallellstag. Mitt på sitter plankbiten som dragstången är fäst i. Kanske ser du också vajern till bromsen.

 

4. Här ser vi en närbild på den enkla konstruktionen av bromsen. Vajern är dragen genom ett hål i skruven på baksidan av plåtbiten. Samma konstruktion som på de flesta cyklar. Genom att lossa muttern kunde jag reglera bromsens ingreppspunkt. Om man tittar noga nära hjulet, kan man se att det sitter en fjäder mellan bakaxel och ”bromsstång”. Det är den fjädern som lägger an bromsen.

 

5. Här kommer ju den spännande (men lite suddiga) upplösningen! Bilden visar dragstångens infästning i framvagnen. Dragstången kan vinklas upp och ner, för att dragaren ska få en bekväm drag höjd. Bromsvajern är fäst i plåtbiten på ett sådant sätt att när dragstången böjs framåt/nedåt, så sträcks vajern varvid bromsen släpper. Se bild 3. Om man släpper upp dragstången till sitt översta läge läggs bromsen an med hjälp av fjädrarna vid bakaxeln. Se bild 4.

 

Men har alltså en aktiv broms. Så var i alla fall tanken. Släpper man dragstången, så åker den upp och vagnen bromsar automatiskt. Så funkade det inte i praktiken.

I själva verket balanserade bromsfjädrarna ut dragstångens tyngd i det närmaste perfekt (allmän tröghet i konstruktionen gjorde resten), så stången stannade i det läge man släppte den. Det var bra, för när man drar skrindan after sig vill man inte ha en kraft som vill lyfta dragstången.

 

6. Här en detalj i styrningen. Överst ena änden av framaxelbalken. Nedanför parallellstaget. Jag lämnade en liten stump av barnvagnens ram, för att kunna montera spindelskruven (du ser muttern) på ett bra sätt. En hemmabockad plåtbit fick utgöra svängarmen (eller vad nu den delen heter i en framvagn). Jag ser nu att jag förstärkte framaxelbalken med en plåt för att inte spindelskruven skulle nöta sönder träet alltför snabbt.

 

7. En fin demonstration av terrängegenskaperna. Jag valde fotovinkeln mycket noga så att man kan se att alla fyra hjulen är i marken samtidigt. Johan sitter där som tyngd, annars hade minst ett av hjulen varit i marken. Så stora stenar som på bilden undvek jag oftast av bekvämlighet för de åkande, men det var inget problem att ta sig över en sådan sten – med två barn och full packning.

Förbättringar

Ingen konstruktion blir så bra att det inte finns utrymme för förbättringar. Ett problem som jag upptäckte rätt tidigt var att skrindan blev ganska ”vek” i sidled. När Johan ville kliva på eller av över kanten, så lutade vagnskorgen väldigt mycket. Om man tittar på bilderna 2 och 3 ser man att det inte är så konstigt. Det finns ju inget som stabiliserar i ”roll-led”.

 

Detta problem blev jag ju ”tvungen” att göra något åt. Här behövdes en krängningshämmare. Jag hade två goda skäl till att konstruera en sådan: Ett – jag ville testa om jag skulle få till en som fungerade och Två – jag skulle nog bli den enda i hela världen om att ha en skrinda med krängningshämmare. Två mycket goda skäl alltså,  så det var bara att sätta igång. Efter lite grunnande kom jag fram till att det var bäst att ha den på framaxeln.

 

8. Här ser man krängningshämmaren tydligt. Det är den omålade delen som är formad som ett kantigt ”U”. Två gångjärn fästade i vagnskorgen och två enkla leder på framaxeln (se nästa bild).

 

På bilden syns också att skrindan har varit med om en del sedan den målades. Uttrycket ”Stock och sten” får här ett ansikte. ;-)

 

9. Här ses krängningshämmarens ”infästning” i framaxeln. Ett spår i varje ben och en skruv med mutter som medger rörelse i längdled, men inte upp/ner. Rörelsen i längdled behövdes p.g.a. att krängningshämmarens ben var kortare än fjäderbenen.

 

Man kan också se att nedre delen av dragstången fått en del stryk. Det var nog en del skogskörningar som gjort de märkena.

 

Längst fram på ”korgen” sticker en axel ut, med en vingmutter på. Det är en ratt som jag skruvade dit för Johan att hålla i.

 

Dynan med hjärtan på specialsyddes av barnens mor, Elsbeth.

 

Eftersnack

Hur fungerade då skrindan? Riktigt bra. Den gick så lätt, så lätt. Trottoarkanter av typen sneda, avrundade betongstenar tog man i 45 graders vinkel, utan att man kände att hjulen gick upp på kanten. Ett hjul i taget, så mjukt och fint. Tacka fjädringen för det. De stora hjulen från barnvagnen gjorde också sitt till. De skrindor man köper i affären har mycket mindre hjul.

 

Vi använde jämt skrindan, när vi skulle gå på promenad. Den fick bära barn och eller väskor. Barnen åkte kanske inte alltid, men kunde när som helst ta plats i skrindan om det blev för jobbigt att gå själv. På semester i Danmark och Öland fick den åka på taket, så glada var vi i skrindan. I ärlighetens namn ska jag väl dock erkänna att när vi hade tre barn på 5½, 3½ och 1½ kunde det ibland bli liiite tungt. Och även trångt. Då valde vi gångvägar utan så mycket backar. ;-)

 

I början skrev jag att jag ville att skrindan skulle fungera på skogsstigar. Det gick alldeles utmärkt. Trädrötter (de som en gång hade stoppat försöket med barnvagnen) märktes knappt, inte heller stenar upp till decimetern. Jag var ofta ute med barnen och körde i mer eller mindre obanad skogsterräng. Det gick bra det också, om inte markvegetationen var för hög. Med ett eller två barn i.

 

Bromsen fungerade aldrig särskilt bra som färdbroms, men höll skrindan stilla, åtminstone så länge Johan var ensam. När pojkarna blev två och senare tre, vågade jag aldrig släppa skrindan med barnen i om det var någon lutning. På promenad lyckades jag ofta balansera ut lutningen med bromsen, så att jag genom att ha dragstången i lagom vinkel, bromsade skrindan till bekväm promenadtakt. Det kostade mig mindre energi än att ta hela bromsningen själv. En gång i Kolmårdens djurpark kom jag till en rätt brant backe – där finns ju några – och hade minst två barn samt en eller ett par väskor i skrindan. Det var rätt tungt. Jag försökte tricket med att balansera på bromsen, men det var för brant och för tungt. Då fick jag springa lite för att komma framför och fånga upp ekipaget. Det gick bra, men blev lite nervigt, så jag var lite försiktig sedan.

 

Att ha med sig egen skrinda på Kolmårdens djurpark var skoj. Vi fick många kommentarer från andra besökare. De undrade var man fick tag i sådana vagnar, det märktes ju att den rullade mycket lättare än de man får låna i parken. En finne försökte på knagglig svenska berätta hur imponerad han var över fjädringen. Han letade efter ord, men så kom han på: ”resårer”.

 

Krängningshämmaren då, blev den någon hit? Ja, den fungerade faktiskt precis som jag hade tänkt. Skrindan blev mycket stabilare i sidled, utan att för den skull alltför mycket minska bekvämligheten. Två skillnader märktes (som väntat). Lutningen på korgen bestämdes mer av framaxeln än tidigare och det gick inte att klättra över stenar som på bild 7 lika smidigt längre. Då gick ofta ett hjul i luften. Det stämmer ju med hur bilar fungerar. Terrängbilar har vanligtvis inga krängningshämmare eftersom de försämrar terrängegenskaperna.

 

Om du nu tittar på den allra första bilden igen så ser du att jag mindes fel. Bromsen var inte med från början. Den kom jag på efteråt. Det var antagligen lite småbesvärligt att ”patcha” in bromsen i efterhand.

 

Alla bilderna är avfotograferade från de analoga bilderna som togs en gång i början av 1980-talet.

 

Sten Sunnergren, Linköping, 2006-07-31