Resan
Detta handlar
om min resa. Jag vet inte exakt när resan startade och jag vet inte när, var
eller hur den slutar. Tids nog får jag reda på det och troligen även ni som
läser detta.
Jag har
upptäckt att jag har många vänner. Nej, det var inte sant. Jag har vetat länge
att jag har många vänner. Det är underbart med vänner och alla vännerna undrar
hur jag mår och vill veta vad som hänt. Det är lite tröttande att berätta exakt
samma berättelse om-och-om-igen. Till sist känner jag att det bara blir en
oengagerad historia och det är inte rättvist mot den som är orolig och undrar
hur det är. Därför berättar jag min historia här. Jag vill jättegärna att du
ringer/skickar email eller kombrev och frågar hur det är. Om jag då vet att du
redan har kollat här, så behöver jag inte berätta det en gång till, utan vi kan
prata om andra saker istället.
Det här är lite
som en blogg, men ändå inte. Jag har inte använt något bloggverktyg och det går
inte att skriva kommentarer här. Jag kommer att uppdatera när det hänt något
väsentligt. Ibland ofta, ibland sällan. Ibland skriver jag vad läkarna sagt
eller gjort och ibland berättar jag hur jag mår. Jag vet som sagt inte hur
resan kommer att te sig. Den kan bli kort eller lång, det får vi se. (Ha lite
överseende med eventuella stav- och grammatiska fel. Det är ingen annan än jag
och Word som sett detta innan jag lägger ut det.)
Jag börjar
skriva detta 2009-12-20, men resan startade lite tidigare än så.
Mitten på oktober 2009 hostan
2009-11-11 första besöket på vårdcentralen
2009-12-14 - andra besöket på vårdcentralen
2009-12-22 tredje besöket på vårdcentralen
2009-12-29 kallelse till besök på lungmedicin
Januari 2010: http://sten.kfib.org/Diverse/Resan/Resan_01.htm
Februari 2010: http://sten.kfib.org/Diverse/Resan/Resan_02.htm
Mars 2010: http://sten.kfib.org/Diverse/Resan/Resan_03.htm
April 2010: http://sten.kfib.org/Diverse/Resan/Resan_04.htm
Maj 2010: http://sten.kfib.org/Diverse/Resan/Resan_05.htm
Jag började
hosta torrhosta, helt oprovocerat. Jag har tidigare ofta fått hosta ett par veckor
eller så efter förkylning, så det var inget ovanligt i sig, men den här gången
var det alltså ingen förkylning innan. Jag försökte med den gamla huskuren
Cocillana-Etyfin, som brukar hjälpa, men jag tål den ganska dåligt så jag tog
väldigt små doser, ungefär halv minidos.
Onsdag.
Folk i min
omgivning (stackars mina arbetskamrater som hörde denna hosta hela dagarna!),
tyckte att jag borde söka för det. Så jag skaffade en tid på vårdcentralen och
fick prata med min husläkare. Jag sade som det var, att det är lite
irriterande att hosta hela tiden. Han kollade lite, lyssnade på hjärta och
lungor, han kollade syrehalten i blodet med en fingerklämma och konstaterade
att jag inte hade lunginflammation (men jag hade ändå ingen feber, så det hade
han ändå inte trott). Jag fick också blåsa i PEF-mätare för att testa
lungkapaciteten. Den var OK.
Han tyckte inte
att det var något att oroa sig för och sade att eftersom jag tar Coccillana i
så små doser kan jag ju ta den desto oftare. Det var ju alltid någon tröst.
Måndag.
Efter att ha
hostat i totalt två månader skaffade jag ny tid hos vårdcentralen och bad att
han skulle ta lite prover. PEF-mätaren gav samma utslag som förra gången. De
prover han tog var OK förutom sänkan som var lite hög, 38 (i någon enhet). Vi
bestämde också att jag skulle ta en lungröntgen följande dag.
Tisdag.
Röntgen på
vårdcentralen i Mjölby är helt fantastisk. Jag var där när de öppnade kl 8:00.
Kl 8:11 satte jag mig i bilen och åkte till jobbet. Jag skulle få svar efter en
vecka via min husläkare.
Fredag.
Jag satt och
pratade lite med arbetskamraten på jobbet. Det var precis efter lunch. Så kände
jag en plötslig smärta på höger sida i bröstkorgen. Det gjorde inte vansinnigt
ont, men det var ihållande och störde mig tillräckligt mycket för att jag efter
en halvtimme skulle ringa 1177, sjukvårdsupplysningen. Det är sådant man gör i
min ålder, när det gör ont i bröstet. Jag berättade hur jag kände det och
sköterskan ställde relevanta frågor. Samtalet avslutades med att jag fick åka
ambulans till Universitetssjukhuset, US. I väntan på ambulansen hann jag ringa
Elsbeth och berättade om läget. Jag bad henne fortsätta med det hon planerat
göra (baka bullar), så skulle jag höra av mig, när jag visste mer.
I ambulansen
togs EKG och blodtryck och de fann inget alarmerande. Jag berättade att jag tagit
lungröntgen i tisdags. Vi åkte direkt till akuten. Gud så skönt att åka
ambulans dit, då slipper man alla köer. Chauffören fick en komplimang för mjuk
körning. Det var riktigt bekvämt att åka ambulans. Kom direkt in på ett
akutrum, där de tog nytt EKG och kollade blodtrycket kontinuerligt var 15e
minut. Lite kul att dom började med att riva bort alla klisterlappar som
ambulanskillen satt dit och satte dit nya. Det är bra med standarder. EKGt var
lika bra nu och även blodtrycket. De tog också nya blodprov, fyra rör.
Fick vänta
någon timme på provsvar. En läkare med utländskt namn och brytning kom och
presenterade sig och frågade om mina rökvanor. När jag nekade frågade han om
jag aldrig rökt och då erkände jag att jag faktiskt hade delat på ett paket
Hobson i femtonårsåldern. Jag fick något morfin-tjosan i magen mot smärtan,
som tilltagit en del. Eftersom jag ju hostade hela tiden gjorde det ännu mer
ont i lungan. Nu efteråt inser jag att en del av smärtan nog dolts en del av
att jag innan lunch tagit en dubbel Panodil på morgonen mot huvudvärk. Nu var
Panodilen på väg ut ur kroppen.
Läkaren kom
tillbaka, när proverna var klara. Efter lite rundsnack sade han att jag hade en
tumör i högra lungan och att jag skulle få dropp (med något i mot något), sedan
skulle jag få genomföra datortomografi. De skulle kolla lite mer än bara lungan
eftersom både levervärden och njurvärden var lite påverkade. De var ute för att
kolla efter metastaser (dottersvulster). De skulle också kolla efter eventuell
propp i lungan och därför skulle jag få blodförtunnande medel i magen. Sedan
skulle de göra en <något>skopi, dvs gå in genom näsan och ner i halsen
och ner till lungan och ta ett prov på tumören. När han sagt detta, utan att
egentligen andas emellan frågade han om jag hade några frågor. Det är ju tunga
besked jag kommer med. Märk att han stod upp bredvid sängen när han sade
detta. Han drog inte fram någon stol och satte sig.. När jag svarat nekande,
fick jag tio sekunder att ångra mig, innan hann försvann ut genom dörren. Sedan
såg jag aldrig karln. Det var som i gamla MASH, men utan humorn.
Här fick jag
låna en telefon och ringde Elsbeth som var hemma och undrade. Jag berättade att
EKGt var bra, men väntade med tumören.
Nu var jag ju
definitivt inte i behov av akut vård så jag åkte ut ur akutrummet till i
gnäll-landskapet. Det består av två rader med sängar, med draperi framför och
flyttbara väggar mellan sängarna. En (stackars) sköterska ska hålla lite koll
på alla dessa patienter. Ett flexibelt sätt att knöka in en extra säng om det
krävs och ge mer plats per säng om det är möjligt. Jag hade en knapp att trycka
på, men ingen kom och kollade hur jag mådde eller hur jag kände det. Jag
lyckades få en vänlig själ att ge mig några tidningar, så jag hade något att
samla tankarna på. I högen hittade jag en Gör-det-själv-tidning, så nu vet jag
hur man bygger en cartport utan de fula beslagen man köper på Biltema eller
Bygg-Max. Rent hantverk alltså! Jag hade blivit lovad mer morfin, men det
glömdes visst bort. Efter ett någon timme blev jag så himla kissnödig att jag
bara måste gå på toaletten, så jag ringde på klockan. Det var det ingen som
upptäckte, men de kom ändå efter en stund för jag skulle iväg till
datortomografen. Jasså hade du ringt, det såg vi inte. Jag fick till nöds gå på
toaletten, fick faktiskt gå själv, fastän jag var fjättrad vid droppet.
Sedan iväg till
röntgen alldeles bredvid akuten. En mycket trevlig och vänlig person skötte
datortomografen alldeles ensam. Hon berättade väldigt pedagogiskt om allting som
skulle hända, när jag skulle hålla andan och inte, osv. Hon blandade till
kontrastvätska, som hon körde in i stället för droppet. Sedan hade hon 20
sekunder på sig att köra en speciell körning för att kolla om det onda jag hade
berodde på en propp i lungan. Det var en cool känsla när kontrastvätskan spred
sig i kroppen. Jag blev (skönt) varm från halsen ner till ljumskarna och sedan
försvann det efter någon minut.
Efter röntgen
fick jag inte ens plats i gnäll-landskapet. (Be mig inte förklara varför jag
kallar det så, gissa bara, det räcker.) Jag hamnade i en gång i direkt
anslutning till den övervakande sköterskan. Jag frågade efter tidningar igen.
Får du inte gå upp själv då? Jag pekade på droppet. Ta det i handen bara,
håll det högt. Så jag iväg till en hög med tidningar, det var bara s.k.
damtidningar, så jag tänkte skippa idén. Då kom Elsbeth och jag berättade
nyheten för henne. Hon blev inte glad. Trodde först att jag skämtade, men såg
att jag inte gjorde det. Vi pratade ett par timmar och varje gång någon
passerade med en säng var vi ju i vägen, så det var lite stökigt. Ingen gång
frågade någon hur jag mådde.
Strax efter kl
19 kom en person och öppnade dörrarna till ett undersökningsrum alldeles i
anslutning till där jag låg. Vi trodde att vi var i vägen igen, men det var jag
som skulle in där. När han kört in sängen presenterade han sig som läkare,
Johan Lindgren. Han berättade att det de sett på röntgen hade de också sett på
datortomografen. Jag har en tumör. Den här läkaren visade en massa empati och
tog det mycket lugnt, men vi såg både Elsbeth och jag att han tyckte att det
var väldigt jobbigt. Han blev nog lite förvånad att vi inte reagerade så
jättemycket.
Jag frågade om
prognosen
. Jag vet inte mer än så. Vi måste göra <något>skopin först.
Jag frågade om när de skulle göra den. Du blir överflyttad till Lungmedicin,
men allting är ju stängt nu, så du får väl en kallelse efter helgen. Du får
naturligtvis ligga kvar här. Jag ville i det läget bara hem. Aldrig att jag
ville tillbringa två dygn++ i den där miljön. Han frågade hur ont jag hade på
en skala mellan 1 och 10. Jag svarade 7-8. Och du vill ändå åka hem? Ja,
hemma kan jag ta medicin, när jag vill och är inte beroende av att folk tar två
timmar på sig att upptäcka en signal. Han skrev ut medicin som kan knäcka en
oxe, Panodil på maxdos, som grund, och så morfin på det, till det inte gör ont
längre. Och så medel mot det illamående som morfinet ger. Elsbeth gick till
apoteket och hämtade ut medicinen, jag klämde första dosen (Panodil plus
morfin) och så åkte vi hem.
Kvällen
gick jättebra, värken släppte rätt snart. Jag kunde ta hostmedicin och dricka
varmt och så gick även hostan över. (Äfflans vad mycket svartvinbärssaft jag
har druckit den här tiden.)
Lördag.
Jag sov kanon
till 4-tiden.
Då började jag
hosta och Panodilen gick ur kroppen. Jag tog en ny dos Panodil och mer
hostmedicin. Sedan blev jag rejält illamående och tog medicinen mot det
(Postafen). Illamåendet satt i ordentligt under ca tre timmar, sedan lyckades
jag sova några timmar, men mådde halv-illa hela förmiddagen.
Var och besökte
son, sonhustru och månadsgammalt barnbarn på eftermiddagen. Sonen fyllde år.
Kunde ju ha varit en bättre födelsedagspresent.
Söndag.
Jag ringde
Lungmedicin för att kolla om dom kunde se när jag skulle komma på undersökning.
Berättade att akuten hittat en tumör i min lunga. Hon var först lite ovillig
sade lite svävande att det händer nog inget den här veckan, men när jag skärpte
rösten en aning och sade Menar du att jag ska övervara julen tillsammans med
mina barn, utan att veta om jag lever i slutet av januari? Då gick hon in och
kollade min journal på akuten och det visade sig att de talat med Lungjouren,
men Lungjouren hade ännu inte skrivit ner det intalade i journalen. Hon
ansträngde sig verkligen och tittade på flera olika ställen, men det fanns
inget antecknat. Hon bad mig ringa mottagningen på måndag morgon. Jag tackade
henne för att hon ansträngt sig så. Jag hade inte ens en aning om att hon hade
access till akutens journaler.
Berättade för
son nummer två. Bjöd in honom och flickvän på fika. Jag ville berätta
face-to-face. Tredje sonen blev jag tyvärr tvungen att berätta för i telefon,
det var jobbigt. När jag ville att han skulle komma hem från Stockholm tidigare
än planerat (23/12), förstod han att det var något och fick mig att berätta.
Hela helgen har
jag klarat mig på bara Panodil på maxdos och det är ju bra. Då slipper jag
illamåendet och kan köra bil. Men lite hängig är jag nog. Om det är psykiskt
betingat vet jag inte.
Nu när barnen
vet kan jag berätta för alla mina vänner.
Det var här jag
började skriva historien om Resan. Fortsättning följer.
Jag ringde
mottagningen på lungmedicin prick vid öppningstid. Hon som svarade sade att det
kommit en remiss. Det tar några dagar innan du hör något från oss, först så
ska dom kolla alla bilder som kommit in och,,, Jag var nog en aning ofin och
avbröt med att fråga, när jag ska komma på broncoskopi (jag vet nu att
undersökningen kallas så)? Ja, men det kommer att dröja, först måste du få
komma hit på samtal och så ska vi ta EKG och en del prover. Jag avbröt igen.
Men allt de där gjordes ju på akuten! Duger inte det? Gjorde dom, ja då kan
det kanske gå lite fortare. Då kastade jag ur mig <förnamn>, (paus) har
du någon empati? Rösten blev silkesmjuk Ja Jag ska fira jul med min familj
om fyra dagar. Ska jag göra det, utan att barnen vet om deras pappa lever i
slutet av januari. Jag ska berätta detta för läkarna. Sedan berättade jag
att jag kan vara där på tio minuter om det krävs. Hon konstaterade att jag kan
hoppa in vid återbud. Jag ska se vad jag kan göra. Du får gärna ringa igen.
Då hörde jag att hon nog grät. Kanske lite brutal start på hennes vecka, men
det känns rätt brutalt även för mig.
Dagen har varit
upp och ner. Sov för lite på natten pga att jag skrev klart den här krönikan,
behövde ta mer medicin mitt i natten och passa tiden att ringa, se ovan.
Resultatet blev att jag slummer-sov till efter lunch. Sedan hade jag ont i
huvudet, men ville inte ta morfin för jag mådde redan illa. Framåt sen
eftermiddag klarnade jag upp och kvällen blev toppen.
Jag ringde åter
till lungmedicins mottagning. Det var samma person som svarade idag. Jag
började med att be om ursäkt för att jag nog var otrevlig igår. Hon sade att
mina bilder var planerade att komma upp på dagens Demonstration, dvs
mötet där de titta på bilder tillsammans. De hade över huvud taget inte tittat
igår. Det kallar dom akutvård
. Hon sade att det tyvärr inte kan bli något före
helgen. Jag bad henne att en läkare skulle ringa och ge sin uppfattning av vad
han sett på bilderna. Det gör dom inte. sade hon. Jag bad henne i alla fall
ringa och berätta vad hon vet. Hon ringde strax före lunch och sade att jag
inte kommer att bli kallad före trettonhelgen
Jag bad att få bli sjukskriven,
eftersom jag äter så mycket medicin och blir snurrig i skallen. Det kan vi
inte göra innan vi sett patienten. Du måste ringa vårdcentralen. Detta låter
som hårda/kalla besked, men jag måste säga att hon ansträngde sig för att låta
engagerad och ledsen för sakernas tillstånd.
_____________
Lite senare ringde
en sjuksköterska från vårdcentralen för att berätta att jag hade en tid där på
eftermiddagen. Det var Elsbeth som svarade och hon berättade i sammandrag vad
som hänt på akuten i fredags. Det var ju bra att min husläkare visste om att
jag visste vad röntgen visat. Då kunde vi vara lite konstruktiva och inte bara
ägna oss åt ett jobbigt besked.
Det blev ett
mycket konstruktivt möte. Vi justerade lite medicinering. Lade till ett par
saker för mig att prova för att kanske slippa huvudvärk (som han trodde var
spänningshuvudvärk och det är kanske ganska rimligt i det här läget) och
illamående. Vi tittade också på röntgenläkarnas utlåtande om bilderna från
vanlig röntgen och datortomografen. Knölen är rätt slät men lite diffus vid
ena kanten. Halvbra antar jag. Den sitter i tredje loben på högra sidan. Jag
fick veta att det finns två lober på den vänstra sidan och tre på den högra.
Det kan innebära att man bara behöver ta bort den loben och då skulle i
teorin 4/5 lungkapacitet finnas kvar och det är ju helt OK. Det är nästan så
man kan träna upp sig till normal nivå, med bara lite ansträngning.
Det är bra att
ha tumme med sin husläkare. När jag sade att jag skulle tvingas sväva i
ovisshet i minst två veckor till ringde han upp den läkare som skrivit journalanteckningarna
från dagens möte på lungmedicin. Han berättade att jag ju påminns om vad som
finns där inne varje gång jag hostar. Just då fick jag en hostattack. En stund
senare ringde någon från lungmedicin och berättade att jag hade en tid den 4/1,
inte före jul, men i alla fall inte osäkert länge efter trettonhelgen. När vi
sedan kollade i datorn var det inbokat en tid för undersökning den 8/1. Det
kanske är vad som kan begäras, när det är många helger.
Här berättade
jag för min husläkare att jag haft ont i benet (låret) en tid. Jag trodde att
det var min psoriasis artrit som bestämt sig för att sitta där en stund. Den
brukar flytta runt sig, bara att leva med. Tidigare har det bara gjort ont i
eller i närheten av en led, men den vill väl prova något nytt tänkte jag. Men
när jag tillbringade alla timmarna ensam på akuten började det mala i skallen
att kan det vara en liknande klump där? Min husläkare klämde på låret i olika
lägen (attans vad noggrann han är). Så fick jag en remiss till röntgen i Mjölby
imorgon. Så småningom får jag väl veta vad det är. I vilket fall borde det
finnas något resultat till besöket den 4/1.
Vi tog några
prover och jag inväntade provsvaren och så blev det en stund till hos min
läkare. Då hade Elsbeth kommit för att hämta mig, så hon följde med in. De
flesta proverna var bra men sänkan hade stuckit iväg till 69 och det är ju inte
så bra. Nåväl det finns också med den 4e.
____________
Jag har
uppenbarligen många vänner. Människor som jag aldrig träffat IRL har hört av
sig med väldigt varma ord. Många har hört av sig, trots att de känt att de inte
vetat vad de ska säga. Det är modigt och värmer extra mycket. Tårarna bara
rinner, när jag läser vad ni skriver.
Jag åkte iväg
till Mjölby igen den 23e. Den här gången skulle de ju röntga lårbenet, så jag
fick ligga på rygg. Då fick jag chansen att se själva anläggningen lite bättre.
Här har skickliga ingenjörer varit framme. En röntgenapparat består ju av en
strålare (röntgenrör) och en skärm (där filmen fanns förr). Dessa två enheter
hänger i var sin dubbeltravers (X-Y travers) och kan flyttas i princip
oberoende av varandra. I Z-led (höjdled) kan de förstås höjas och sänkas
oberoende av varandra. Sedan kan apparatdelarna vridas i en massa
frihetsgrader. Allt är inbyggt i ett kvadratiskt rum på ca 8 x 8 meter. De kan
ställa om utrustningen till precis vad som helst.
Hon som har
hand om anläggningen utlovade resultat av röntgen till mitt möte med
lungläkaren den 4e.
Själv börjar
jag må bättre. Jag har väl hittat en balans i medicineringen och har inte så
mycket biverkningar.
Julafton blev
jättelyckad och precis som vanligt.
Jag kommer
troligen inte att skriva så mycket innan den 4e.
Igår kom
kallelsen till mitt besök på lungmedicin, 2010-01-04. På kallelsen stod att jag
skulle ta en del prover. Jag anar en omstart från ruta ett
För att försöka
undvika detta skrev jag ett vänligt email till lungmedicin för vidare befordran
till den läkare som ska ta emot mig den 4e. I detta email redogjorde jag för de
anteckningar i min journal som hon bör läsa före mitt besök.
Jag fick
faktiskt svar på mitt email och syster Gudrun lovade att vidarebefordra det
till min doktor.
Värken i
bröstet har nu helt gått över och jag håller hostan rätt väl i schack med
cocillana och varm dryck. Det enda som känns är det som gör ont i lårmuskeln.
Jag har dragit ner ganska mycket på medicineringen och jag hoppas att det är
rätt
Jag insåg att
detta kommer att bli långt. Lika bra att dela upp i lagom stora delar. En
månad per del kanske blir bra. Klicka på någon av länkarna så kommer du vidare.
Januari 2010: http://sten.kfib.org/Diverse/Resan/Resan_01.htm
Februari 2010: http://sten.kfib.org/Diverse/Resan/Resan_02.htm
Mars 2010: http://sten.kfib.org/Diverse/Resan/Resan_03.htm
April 2010: http://sten.kfib.org/Diverse/Resan/Resan_04.htm
Maj 2010: http://sten.kfib.org/Diverse/Resan/Resan_05.htm
Juni 2010: http://sten.kfib.org/Diverse/Resan/Resan_06.htm
Min
email-adress om du känner för att skicka en hälsning: stensunnergren@gmail.com
Medlemmar i KOM
skriver förstås meddelanden där.
Kanske vill du
ge ett tröstens ord till min fru? Hon läser elsbeth@linkopingjudo.org ibland.
Du får sprida
adressen hit till precis vem du vill som kan tänkas vara intresserad, men jag
vill att du frågar mig innan du länkar hit från någon hemsida.